Den här bloggen är nedlagd
Jag hoppas att du följer med och läser på mitt nya ställe.
Tack och på återseende //Den hemska tvillingen
Det är inte jag...
...det är DU!
Och därför gör jag slut nu.
Tack och adjö!
Understundom har det varit trevligt men nu flyttar jag, för jag är trött på att bråka med dig.
Jag är trött på att du inte levererar som det så vackert heter nu för tiden.
Jag är trött på att du inte vill se samma saker som jag.
Jag är trött på att behöva vänta på dig i evighet.
Jag är trött på att behöva knacka på hos dig fem gånger för att få mina behov tillfredsställda.
Jag är så trött på blogg.se att jag bestämt mig för att dra.
Jag är till och med så trött på blogg.se att jag inte ens fixat nytt ställe att hänga på.
Jag återkommer med den informationen under morgondagen.
To be continued
(Och om det tar lika lång tid att publicera det här inlägget som det föregående, då har jag förmodligen blivit vansinnig av ilska och ni kommer inte att kunna ta del av mina fina, kloka, roliga, underfundiga, samhällskritiska, allmängiltiga texer mer. För det är nog svårt att blogga iförd tvångströja.)
Les terribles jumeaux cuisine*
Närbo är svag för efterrätter, särskilt sådana här.
Då checkar han in på Den hemska tvillingens restaurang och beställer godsaker.
Och sen får tvillingen stå vid spisen och skapa. Odla frukter och bär.
Och göra choklad och sånt. Det svåraste är att få till vaniljfrön, det är ingen lek inte.
Men så blir han nöjd, glad, mätt och belåten också.
Pilsner å sin sida betraktar moloket regnet.
Och här skulle det ligga en bild på en katt men eftersom blogg.se och jag inte är helt överens om tagen så blir det ingen bild. Vilket just nu riskera att driva mig till vansinne.
Å andra sidan slipper ju ni, mina fina läsare, att titta på ännu en idolbild av en svart katt.
*Jo, jag vet att rubriken säger De hemska tvillingarnas kök men eftersom min franska inte förbättrats
Ont, det gör ont - Anfäkta
Och som jag skrev då så gjorde det fysiskt ont i mig att läsa boken.
Det var faktiskt en plåga men en nyttig och välbehövlig plåga.
Jo, men så här va....Boken är välskriven med ett gott språk och för mig är det en förutsättning för att kunna läsa vilken bok som helst. Utan det goda språket går en bok bort, jag orkar inte. Men Peters bok flyter på och med enkla beskrivningar fastnar jag fort i berättelsen.
Det är angeläget även för den som i likhet med mig inte anser sig ha några problem med alkoholberoende. Men det var inte min egen "uppgörelse" som var det smärtsamma utan det faktum att jag satt där på Nemos sängkant och betraktade hans misär. Såg hans röda ögonvitor efter en alltför hård kväll. Ångesten dallrade i sovrummet bland alkoholångor och misslyckanden. Och vem kan inte känna igen sig i de känslorna, med eller utan sprit, vin och öl?
Det är ärligt och rättframt, utan förskönande omskrivningar. Inga försök att bortförklara eller lägga skuld på någon annan. Men heller inte mesande eller krypande inför sina beteenden. På ett befriande rakt sätt skriver Jungerfelt om sin period från alkoliserad småbarnsfarsa med skilsmässa och heltidsarbete via behandling till tillvaron utan alkohol.
Med humor beskrivs de människor som passerar på hans väg, terapeuterna och hans medpatienter på behandlingshemmet. Men framförallt har han en enastående förmåga att plira på sig själv och med självdistans och humor beskriva sina egna görande och låtanden.
Två delar av boken är för mig extra smärtsamma. Dels är det avsnittet som beskriver uppvaknandet efter en mycket blöt afton som i Nemos fall är helt svart. Upptäckten att Visakortet är borta och ångesten över att det nog försvunnit en försvarlig mängd slantar från kontot. Vilket förstås visar sig vara helt riktigt när han till slut vågar kolla internetkontot. 15 000 spänn har försvunnit in i alkoholdimman. Att det här är ger mig magknip beror förstås på mitt eget förhållande till pengar. Under en lång tid har jag haft det rätt knöligt med ekonomin. En skilsmässa med 5 barn inblandade sätter sina spår. Sen en tid tillbaka har jag det bra på den fronten. Men känslan av att sitta med sitt konto och konstatera att pengarna som blir över sen räkningarna är betalda räcker till en veckas mat...om man snålar...den finns kvar och väcks med Nemos bortsupna pengar.
Den andra delen är just det här med skilsmässan. Jag är själv skild och den skuld och skam man känner inför att utsätta sina barn för det är som en vulkan. Branta uppförsbackar, svavelosande luft omkring och rätt vad det är ett gigantiskt hål där man faller ner, rakt i helveteshetta. Ett lavautbrott för en upp och man vet inte om man hamnar under lavan eller ovanpå.
Att som Nemo dessutom leva ett destruktivt liv när barnen är hos mamma och att kämpa som en dåre för att upprätthålla fasaden av en glad, trygg och mogen farsa när barnen är hos honom...fy fan vilket liv.
Stor sorg känner jag över denna tragik, tristess, detta futtiga liv. Som tur är vänder det, som tur är vet jag att det gick bra. Så gott det är att veta genom Nemos blogg att han har en god och fin relation till sina barn idag.
Så, ska du nu läsa Anfäkta? Så klart att du ska.
Av mig får boken 5 hemska tvillingar.
(Vilket borde betyda 10 poäng av 5 möjliga!)
Prestationsanpassad lön?
Anne-Marie Pålsson (M) sitter i regeringen och har utöver det 4 eller 5 olika styrelseuppdrag. Hon har också en konsultfirma som enligt Pålsson är vilande. Och hon har en deltidsanställning vid Lunds universitet.
Hon innehar naturligtvis lön för sitt regeringsuppdrag och får ersättning = lön för sina styrelseuppdrag.
För riksdagsjobbet får hon 693 000 om året.
För övriga jobb kvitterar hon ut 910 000 per år.
Givetvis ska man ha betalt för det arbete man utför. Och det är kanske marknadsmässiga löner hon får.
FAST, enligt Pålsson själv är sidouppdragen inget som tar "så mycket tid att det skulle kollidera med riksdagen, kanske två dagar i månaden."
OK, då vet vi det.
2 dagar per månad *12 månader = 24 dagar per år.
Hon menar alltså att hon får 910 000 om året för 24 dagars arbete.
Låt se...910 000 / 24 = 37 916
Hon drar alltså in 38 000 (i runda slängar) PER DAG för dessa sidouppdrag.
Det gör en timlön på ca 4 800 pistoler.
Hon måtte vara oerhört kompetent.
Blogg.se
Det strular. Det vill sig inte. Det går inte.
Och jag skulle bli hemskt förvånad om du överhuvudtaget kommer att kunna läsa det här.
Om det inte blir bättre alldeles strax kommer jag att flytta mina bokstäver och stora tankar
till ett annat ställe. Så det så.
Ett litet tillägg efter publiceringen...Jo men har man sett på maken? Det funkade!
Jaja, vi får väl se...snart skiter det sig igen.
Ont, det gör ont
Den är skriven med ett mycket gott språk vilket är en förutsättning för mig.
Och i det här fallet absolut nödvändigt.
För det är smärtsamt att läsa Nemos bok. Bra men smärtsamt.
Det gör ont i mig, fysiskt ont i min själ.
Återkommer när jag läst färdigt.
Dags nu kanske?
Jag kan inte mycket om fotboll. Är ganska ointresserad hur konstigt det än kan låta.
Men jag har en känsla av att det inte gått så bra för Sverige i de stora mästerskapen på senare år.
Ska vi kanske ge en tjej förtroendet den här gången?
Ska vi kanske bryta med våra fördomar om tjejers ledarskapsförmågor?
Ska vi kanske bryta även med fördomen om att killar inte låter sig ledas av en kvinna?
Ge Pia Sundhage jobbet!
Viktigt och helt meningslöst
Tittar på Svenska Hollywoodfruar i studiesyfte. (Låt mig leva i den illusionen är ni snälla.)
Lite brunt gräs rubbar Ankas hela existens.
Är hon medveten om att en del människor svälter ihjäl?
Skulle vilja slänga ut tvn och ägna kvällarna åt vettigare saker.
Fast då missar man pärlor som
Länge leve teatern som visades igår på SVT. Titta gärna på programmet via länken.
Alldeles underbara människor som gör allt med stora känslor och engagemang.
Ållateatern kallar de sig och har varit i Sevilla för att spela sin uppsättning av Carmen.
Kanske får de åka till Frankrike för att spela Den inbillade sjuke.
Det är upp till var och en att avgöra vad som är viktigt och vad som är meningslöst.
Den bästa huvudkudden
Ett rent samvete sägs vara den bästa huvudkudden och det ligger det en massa i.
Men ungar som man vet är trygga, mätta och lokaliserade är inte så dumt det heller.
I natt har jag sovit som en stock. Jag har observerat att katterna har haft trassmatte-race men det har jag inte hört. Jag har känt att en eller annan katt har använt min madrass som studsmatta men jag vaknade inte ordentligt.
Återfunnen
Alldeles nyss pratade jag med sonen. Lyckligt framme och i hamn så att säga.
Kompisarna håller på att fixa jobb åt honom och jag håller mina tummar att det går bra.
Och nu är jag trött, så trött men lättad.
För övrigt; Jag var inte överdrivet förtjust och imponerad av att Obama fick Nobels fredspris men idag har han tagit ett steg i rätt riktning för att retroaktivt göra sig förtjänt av priset. Han avser att avskaffa lagen som säger att amerikanska soldater inte får vara öppna med sin sexuella läggning när de är homosexuella.
Och det var inte en dag för tidigt om du frågar mig.
Priset för att älska
Det här med att ha barn är ganska kluvet.
Å ena sidan älskar man dem förbehållslöst.
Alltid oavsett vad de hittar på.
Inte nödvändigtvis vad det gör.
Å andra sidan kan de driva en till vansinnig.
När de aldrig lyssnar, aldrig gör som man
säger. Aldrig kommer hem i tid. Aldrig....
Ja ni vet.
Min yngste har drivit mer än en till galenskap.
Han ÄR jobbig men mest för att han är en jävel
på att argumentera. Smart, välordig, mångordig
och släpper en aldrig från kroken.
Jobbigt för många vuxna att ha en tonåring i
närområdet som klår dem med hästlängder
i konsten att övertyga.
Min yngste har glatt mer än en och fått omdömen
om hur socialt begåvad och trevlig han är.
Hur intressant det är att diskutera med honom
för att han är vältalig och resonabel.
Hur andra vuxna trivs ihop med honom
för att han är en kul och artig kille.
I fredags åkte han iväg på sitt livs äventyr.
(So far) Lämnade honom på busstationen
och iväg for han till Stockholm.
Träffa kompisar, hänga på stan och
tidigt på söndagmorgon ta planet
till Barcelona. Tillbringade sen lördagkväll
och tidig, väldigt tidig söndagmorgon på
Stockholm central i väntan på flygbuss.
Och pratade slut på mobilbatteriet!
Och sen var det tyst! Knäpptyst. Inte ett ljud
från honom!
Lägg nu till informationen att den här morsan
skriver inbjudningsbrev till begravningen när
någon är fem minuter sen. (Och jag överdriver
bara det här med att skriva inbjudningskort...)
Jag oroar mig till vanvett innan jag får tag på
den jag saknar.
Och hela dan går utan ett enda ljud.
Tills jag ringer syster Markattan. Som
loggar in på MSN och upptäcker att systersonen,
Barcelonaresenären är inloggad.
Han sitter på ett internetcafé och väntar på
kompisen. Och då börjar jag gråta.
Av lättnad, för att det gått bra (vilket jag naturligtvis
vet att det kommer att göra, den ungen landar ju alltid
på fötter, oavsett knipa.)
Äskade unge, när ska du lära dig?
När ska du begripa det osmarta i att
prata slut batteriet när du kommer att
behöva det när du kommer fram till främmande land?
När ska du begripa att man ska hålla morsan
lugn genom att ringa? När ska du begripa
att det är tortyr du utsätter mig för?
Förmodligen den dan du själv sitter hemma
och undrar var glytten blev av.
http://old.tacky.se/skateboard/video/vis_video.asp?id=63550
Grabben med grön tröja är min och jag älskar honom mer än han fattar just nu.
(Men så är han ju fett clean också enligt någon kommentar till filmen )
Fredagkväll
Bullarna är bakade och jag förbannar mig själv för att jag inte bakade tidigare så att den lille resenären kunde fått en påse med på bussen ner till storstan. 
Under jäsning tog jag mig för att bläddra i senaste numret av Amelia och ägnade stor uppmärksamhet åt sidan 157 där världens sötaste och mänskligaste UFO uttalar sig. Det är alltså Fiffi på "Galaxer i mina målarbraxer" som skriver läsarkrönikor i tidningen och i vanlig ordning är det intressant läsning, välskrivet och allmängiltigt.
Inte är jag förvånad men Well done Fiffi.
Fler som är kreativa är en yngling på väg till en spansk storstad. Jag har fått veta att han, min son, skrivit en låt till kärleken i sitt liv. En sån där av- och påhistoria som morsan inte har med att göra. Den där låten har han spelat in hemma hos en kompis och jag fick höra den på omvägar då moderns öron inte förväntades klara av texten. (Varför tror ungar att vi inget fattar och inget begriper? Vi har ju faktiskt faktiskt varit unga vi också för inte så hemskt länge sen.)
Tårar i ögonen av stolthet och lite sorg för texten var smärtsam i sin beskrivning av kärlek som inte är så enkel.
Och jag önskar att hans före detta lärare fick höra den här låten så kanske de skulle ändra uppfattning om den "hopplösa ungen". Det är en sån där X featuring someone something i rapvariant. (ÅÅÅ vad det bär mig emot att inte skriva rap med två p, rapp, rapp, rapp.) Och det var fint, det var naket och det kröp under skinnet. Det var taffligt inspelat och ljudkvaliten lämnade en del i övrigt att önska. Och så var det bra också.
Partisk? Jag? Inte då.
4 timmar kvar
I eftermiddag rullar bussen iväg ner till Stockholm och där ska han hänga med polare en dag.
Sen blir det transport med flygbuss och ett tidigt plan till Barcelona. Innan dess ska vi hinna med en tur för inköp av underkläder. Man KAN inte åka till Barcelona med två par rena kalsonger i bagaget, det går bara inte.
Han har förbjudit mig att gråta när han åker och det är ju så rart. För den här mamman skrattar mellan alla fjärilar som fladdrar i magen. Så roligt för glytten att komma iväg och så skönt för mamman att han inte dräller sina skor, kepsar, strumpor, jackor och colaflaskor överallt. Vad är det man brukar kalla sånt? Jo, en win-winsituation.
Håll tummarna nu för att han får sitt jobb och stannar länge och blir vuxen alldeles på egen hand.
Åtminstone så länge att jag hinner klart med mitt sovrum.
Härtill nödd och tvungen
Här kommer den.
Bonusmaterial
Och detta mina damer och herrar är ett historiskt ögonblick.
För första gången sen i söndagseftermiddag ligger dessa två katter
mindre än en halvmeter ifrån varandra utan att fräsa, morra eller klösa
mot den andre. Essi ligger högst upp och Pilsner en våning ner.
Tidigt i morgon ska Pilsner hälsa på veterinären som ska ta bort väsentliga
delar i hans manlighet. Kanske därför han låter Essi vara ifred?
Och egentligen skulle jag boka biljetter på tåg och flyg. Min yngste lille
tarm ska iväg till Barcelona och söka lyckan. Men jag kan inte!
Jo rent tekniskt kan jag naturligtvis, jag är ju inte pantad, men det bär emot.
När han kommer hem från bion finns ingen återvändo, då måste vi boka.
Och sen ska jag göra i ordning mitt sovrum! Ja alltså, när han åkt iväg på äventyret.
NU kan det fan inte misslyckas. Visst då?
