Har aldrig varit med om att inte kunna sova när jag är förkyld men nu går det inte alls. Kanske för att ryggen och lederna värker? Halsontet hålls i schack med Mucoangin. Smärtstillande halstabletter som det gjorts reklam för på tv och det funkar jättebra.
Melodifestivalen slut för ikväll tack och lov. Orkar fortfarande inte med Petra Mede. Kan nån förklara storheten för jag begriper den inte.
Tur att det finns böcker att ägna sig åt när det är skit på dumburken och man inte kan sova.
Köpte två böcker av Jonas Moström och fick en ljudbok av samme författare på köpet. Hans debutbok på skiva, Dödens pendel har jag inte lyssnat på än men läser just nu tvåan som heter Svart cirkel.
Började i helt fel ände och läste trean först, skyller på förkylningen. Den tredje heter Hjärtats mörker. Moström skriver lätt och med bra språk. Trevliga deckare i Sundsvallsmiljö, tredje boken utspelade sig i mitt eget område så där kände man igen .
Nu tror jag att Alvedonet börjar verka så det är dags för mig att krypa ner mellan lakanen och försöka sova. Natti natt
Tvillingen är hemskt förkyld och därmed förhindrad att pigga upp i bloggvärlden. Hon hälsar från sjuklägret att glada tillrop och önskningar om snabbt tillfrisknande emottages tacksamt. Hjälp till att driva virus och bakterier från hennes matta kropp!
Närbon passar upp med gottigheter, värme och uppiggande elexirer snäll som han är.
Av den gode vännen, för att inte säga bäste, peterA har jag blivit utmanad. Och det måste väl tillstås att det är rättvist på något sätt med tanke på alla gånger jag utmanat honom på ett eller annat sätt. Jag ställer de allra klurigaste frågor till honom och han kränger som en mask på kroken men vet att han gör bäst i att svara. För mina frågor handlar sällan om att jag behöver ha svar utan att han behöver svara sig själv. Se där, utmanande och utvecklande, vilket väl är de bästa orden för att beskriva vår vänskap. Märker Herr Utmanaren hur en hemsk tvilling kränger på kroken?
Slö som jag är idag kopierar jag helt fräckt Peters beskrivning om utmaningen Utmaningen går ut på följande: 1. Länka till den som har utmanat dig. Check! 2. Berätta sju sanningar om dig själv. Check! 3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg. Nästan sju och nästan framme vid målet. 4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så att de vet om utmaningen. Jaja, strax...ska bara först
1. Jag bakar världens godaste bullar. Det är vetenskapligt bevisat. 2. Jag har ljugit om vetenskapliga bevis. 3. Jag har väldigt lätt att bli förälskad. 4. Måttlighet är en dygd, för de flesta men inte för mig, ju mer desto bättre. 5. Jag är inte så bra på svenska som jag lyckats inbilla folk. 6. Jag är medlem i föreningen "Vila dig till framgång" och stödjer kampanjen "Längre semester för långsamma". 7. Om jag inte passar mig riskerar jag att bli bitter.
Jaha, det var dagens öppenhetschock och nu återstår att komma på 7 personer att utmana. Jo men tjena...hur ska jag få ihop så många....Men Strandskatan är ju ett tacksamt offer. Om inte annat kan vi kanske få reda på varför hon kallar sig strandskata när hennes bloggadress innehåller ordet Gammeltacka! Och Vilda Hilda kanske kan få hjälp av sina föräldrar att plita ner några sanningar om sig själv. Onekligen borde ha ett och annat rafflande att outa och Egoina också kanske. Ulrica Good borde ju ha lite smaskigt att förtälja. Men sen....nä nu får det räcka. (Fick iallafall ihop lika många som min egen utmanare!)
Första paret är hemma, glasögonen sitter där de ska och jag ser igen. Andra paret beräknas ankomma tvillingens brevlåda i morgon. Och som av en händelse kommer jag att befinna mig hemma under den tid som paketet levereras.
Jo, för jag har en trevlig lunchdejt att se fram emot och den kommer att gå av stapeln på nån sylta nära mitt hem. Vad passar då bättre än att vittja postlådan när man ändå är i trakterna? Inte mycket va?
Och i morgon är också dagen då jag ska få mitt nya lönebesked och det är ju sällsamt spännande.
Tisdagen bjuder även på träff med sonens handledare på skolan, en kille jag enbart pratat med i telefon hitills. Ska bli intressant att se om han motsvarar min telefonbild av honom. Och om han ser så gravallvarlig ut som han låter när jag pratar med honom...
Eventuella stavfel får läsaren ha överseende med för nu är jag trött så att ögonen går i kors och fingrarna jobbar knappt alls. Och hur åtgärdas det bäst? Jo med sömn....god natt alltså och sov gott.
Yngsta dotten har varit här och åkt igen. Hon kommer inte så ofta nuförtiden och det är ju så med nästan vuxna barn. Igår var vi i stan för att kolla in tyger till hennes balklänning men det vi föll så handlöst för visade sig inte alls vara lika snyggt när vi väl stod där och höll upp det mot Annas långa lekamen. Och vi testade en massa kulörer men det var ingen som var klockren. Det var en klänning i den här typen av tyg vi hade tänkt oss, hon hade passat så bra i det där glittriga, djupguldiga...
Men det ordnade sig fint ändå eftersom Annas mamma i sina gömmor har en fantastiskt fin klänning inköpt för 10 år sedan inför en kadettbal. Inte använde jag den klänningen, jag hyrde en skogsgrön sak. Men den här, lite ljusare grön hängde där i affären och var till salu för en liten, liten peng. På den tiden kunde jag ha den men har som sagt inte använt den och nu har den av någon anledning blivit för liten för mig men lagom till döttrarna. Malin hade den på sin bal för 2 år sedan och nu är det alltså lillasysters tur.
Så vi åkte hem och provade klänning, skor, väska och smycken och det passade ju fantasiskt fint. Den snälla mamman satte sig och gjorde ett fint halsband till och si...nu är det bara håruppsättningen som saknas. Men balen går av stapeln först i maj så det hinns ju med.
Där besparade vi oss en hel del jobb med mönsterklippning, sömnad, provande och ditten och datten. TACK för det. Jag visste ju att klänningen skulle komma till användning även om jag aldrig mer skulle bli bjuden på ståtlig militärbal.
Igårkväll tog vi också hand om tvätten och idag är det en skön känsla av att inte behöva göra ett enda dugg som lägrat sig över boningen. Detta till trots har en del golv blivit dammsugna och ett helt gäng skjortor strukna. Vi känner oss sålunda nöjda över våra bedrifter.
Men nu vankas middag med sonen så det är bäst att skynda ut till spisen för lite matlagning.
Titta här nu! På måndag räknar jag kallt med att jag kan se igen för nu har Favoptic skickat mina glasögon. Och bortskämd som jag är tycker jag att det är räligt trist att det inte bärs ut post på lördagar för då hade jag nog haft ett par på näsan nu. När jag är ute kan jag ju använda mina slipade solglasögon men det ser ju konstigt ut att ha dem på inne. Jag är ju inte Uggla precis.
Jag har, som man kanske har listat ut, en tvillingsyster som jag är väldigt lik. Här i bloggvärlden kallar hon sig Markattan för resten.
En gång i världen skulle jag hjälpa henne att flytta. Jag anlände till den lilla ort hon då bodde i en fredagsförmiddag och hon var fortfarande på jobbet när jag kom. För att jag inte skulle behöva stå utanför i flera timmar fick jag uppsöka hennes arbetsplats för att hämta nyckeln till Markattans boning. Eftersom hon då tjänstgjorde som lärare var ju arbetsplatsen förstås fylld av glada barn som såg fram emot helgens äventyr.
Dessa barn tittade misstänksamt på mig och jag tänkte som vanligt att "Nej, ni ser inte fel, jag är väldigt lik min syster." Så kom då Markattan svassandes med nyckeln och barnen, en hoper pojkar i 15-årsåldern utbrast glatt "Faaan, vi visste att det var din morsa!"
Den hemska tvillingen muttrade lite till gossarna att de skulle ta sig i akt men Markattan och tvillingens sällskap flabbade gott. Och gossarna såg ju lite snopna ut när de fick klart för sig att jag inte alls var mamma till min tvillingsyster.
Jaja, man får försöka behålla humöret även när man i ett enda nafs blev 30 år äldre och att tonårspojkar har dålig uppskattningsförmåga är man ju bekant med.
Dagen för flytten anlände och så också ett gäng stadiga killar i 30-årsålder som skulle hjälpa till och bära möbler och bohag till höger och vänster. De hälsade på min syster ute i farstun och kom sedan in till köket där jag placerats för att paketera porslin och annat viktigt.
"Och här har vi mamma också ja..." hör jag en av karlarna utbrista och jag funderade på vad hans mamma kunde bidra med i denna flyttkarusell. Vände mig om för att visa att jag trots allt är ordentligt uppfostrad och vet att hälsa på nykomlingar. Men där stod ingen mamma, bara en person av manligt kön tillsammans med min dåvarande pojkvän och tvillingsyster.
Vafalls??? Står spektaklet där och insinuerar att jag är systers mamma???? Men nu får det väl ändå vara nog med otidigheter va? Jag spände ögonen i grabben, log vänt och sa..."Nähä du, jag är faktiskt hennes tvillingsyster!"
Gissa om släkt och andra hade roligt hela den helgen. Själv var jag inte lika road kan jag meddela. Fast jag såg ju redan då och än mer nu, det festliga i episoden även om det ska tillstås att en viss sveda i hjärtat infann sig och höll sig kvar ett tag.
Lilla Essi, en alldeles vanlig grå bondkatt. Fast om det ska va fint ska det tydligen kallas europeisk korthårskatt som är blå. I min värld är man färgblind om man hävdar att detta är blått!
Optikern och hans medhjälpare måtte jobba under nätterna för i morse såg det ut så här....
Det är bara en sak jag inte fattar. (Nåja, det finns väl några till men skit i det nu.) Om de är klara så är det väl bara att slänga dem på lådan va? Idag va? Framme i morgon va!
Jag ser ju inget, jag behöver dem...ge mig dem....
I morse var det spännande, väntan på nya brillorna fortsätter dock. Och jag lovar att det är jätteansträngande att vänta. Vad gör man under tiden liksom? Näää det där med tålamod är inte min grej. Knappt 100 gånger, ungefär då, har jag loggat in hos brill-leverantören och kolla status. Ingen ändring, ett par ska postas till mig inom en vecka och ett par är under tillverkning. Men...det var ju exakt samma sak som i morse ju. Tror att de tagit det lugnt idag...och helt sonika tänkt att den där tvillingen behöver verkligen öva sig i konsten att vänta stilfullt...så hon får öva lite till.
Taskigt tycker jag. Och tröttsamt. Fast sanningen är ju den att det är jag som är otålig för jag gjorde beställningen i torsdagskväll och det är bara tisdag än så länge. Vad kan man begära? Och dessutom meddelar ju Favoptic att man har 1-2 veckors leveranstid så jag veeeeet att jag är kinkig. Men ändå liksom...det är jobbigt att vara utan glasögon och jag längtar ju så mycket. Ska vi lämna det nu eller???
Kväll i sängen framför tv´n låter som en helt lysande idé. Så får det bli...så fort jag genomfört mitt löfte (självpåtaget) och tagit hand om disken...fast det inte var min tur!!! Vill nog ha en extra stjärna i himlen för den saken skull. Men närbon ska jobba lite här hemma framför jobbdatorn så då kan väl jag ta hand om disken tänkte jag....Nej, ni behöver inte säga det...jag vet, jag är en fin människa. Bara lite väl mycket martyr.
Trots mogen ålder, gyllene medelålder (ÄR DET MÖJLIGT???? Jag har ju just lämnat sandlådan jhu) så är spänningen olidlig. Jag kan inte tåla mig, jag har oerhört svårt att vänta men livet ger mig rika, och jag menar fullständigt nedlusade, möjligheter att träna. Ja ni vet, öva tålamodet, vara lugn och så. När man passerat 13 eller nåt så får man inte klappa händerna av förtjusning när det vankas paket. Man får inte dansa runt i hysteriska piruetter när man vet att nu stundar nåt kul. Man får inte hoppa upp och ner av glädje över ett snart stundande möte med en lekkompis. Man hålls inte ens med lekkamrater när man blivit äldre...Fast jag har ett gäng i smyg.
Men idag, lagom till frukostsurfningen kunde jag inte låta bli. Undrar hur jag kommer att straffas för detta hemska tilltag? Jo men jag loggade in på glasögonleverantörens sida och såg till min förtjusning att det ena glasögonparet nu strax ska skickas till mig. Så jag ser framför mig hur optikern håller på att packa brillornas resväska, fixa vaccination och stora badhanddukar. Man kan ju inte åka bort utan sånt heller. Men jag önskar att de kunde skynda sig på lite....så att de är här i morgon. Det är väl jättelämpligt att komma fram en onsdag va?
Och nån kompensation kan väl livet bjuda på när nu chefen blev sjuk och det andra lönesamtalet är inställt och jag kommer att få vänta fleeeeeera veckor !!!! på att få veta om en hemsk tvilling får mer pengar i plånboken framemot sommaren eller hur det blir.
Ja men ni ser ju....livet är som en enda lång väntan och jag är inge bra på den disciplinen. Men nu står närbon i farstun och väntar på att vi ska gå till jobbet så nu måste jag sluta....sucka. Hur hårt är det inte här i livet. Bara krav och inga glasögon så långt ögat ser....vilket inte är så långt just nu alltså....
Läste igenom en del bloggar när jag kom hem från jobbet, fast jag borde laga mat. Det blir tacos idag! Hamnde hos Tyskungen och såg att man kunde testa vilken blogg ens egen blogg mest liknar. Det hade Tyskungen gjort efter att ha ruttnat på att jämföras med Axel Schulman. Fast det visade sig att han skriver mer som BlondinBella. Stackars Klaus!
Och genast glömde jag bort middagen och gjorde en egen liten undersökning. Och jag måste smickra mig med att min blogg är lik en som är mycket bättre än hans look-a-like-blogg... Ta daaaaa
En ledig dag var det som stod på tapeten när jag vaknade i morse. Då var klockan inte mer än 6 och tidningarna nästan brändes av färskhet när jag hämtade dem utanför dörren. Efter ett litet bläddrande bland sidorna och koll på vad som skulle läsas till frukost så traskade jag tillbaka till bingen och kröp ner bredvid närbon och somnade om. Finns det något så skönt? Sov till strax före 10 och sen blev det frukost, tidningsläsande och Spanarna på P1.
En dusch hanns med, ett besök hos sonen, lite kattsällskapande och sen en promenad till stan. Där inhandlades lite material till örhängen som jag tänkte mig att tillverka till hugade i bekantskapskretsen. Alltid är det någon som vill ha ett par. Sen var det lite skojakt för närbons räkning och rätt vad det var stod de bara där framför mig, stövlarna som jag letat efter så länge. I precis rätt bruna färg, tänk lite väl stark Oboy så har du rätt kulör, med precis rätt klackhöjd- och bredd. Med lagom vida skaft för att mina stadiga vader ska få plats och till ett fantastiskt bra pris. (Här vågar väl ingen skriva nåt om billiga stövlar ;-) Så det blev affär och jag var glad som en lärka.
Och det hade jag nog varit även stövlarna förutan, för ett sånt väder en välsignad lördag i februari har väl sällan skådats. Ett par ynka minusgrader och en strålande sol från en klarblå himmel. I solen var det säkerligen flera plusgrader. Sen blev det ytterligare fynd, ett par sprillans nya, oanvända svarta Levis inköpta på Återkommande mode för en spottstyver. Återkommande mode är, för den som vill veta, Erikshjälpens klädbutiker. Jag gillar den där idén om att köpa begagnat och samtidigt bidra till något behjärtansvärt ändamål. Och kan jag spara mig en hacka så är jag desto mer nöjd.
Sen bjöd jag närbon på traditionstyngd fika på Pallas. Fina fisken är det att gå dit och inmundiga sitt lördagskaffe. Jag frossade loss på en pistagesemla, mums och närbon tog den vanliga skinksmörgåsen med the. Han är lite mer internationell än jag tror jag bestämt.
Och på kvällen blev jag minsann utbjuden på kvarterskrogen. Och den ligger ett stenkast härifrån, serverar hyfsat käk och är så där lagom vanlig att man alls icke behöver byta om och göra sig fin för att gå dit. Man kan komma som man är. Vi är såna stugsittare och hemmarävar att vi sällan eller aldrig skulle ta oss för med att gå ut och äta om vi skulle vara tvungna att traska ner på stan, hua nej så jobbigt. Men så här kan man ju ta sig för med en middag ute då och då och ändå komma hem utan alltför stor ansträngning. Mycket bra.
Jag håller för övrigt på att slipa på ett inlägg om gruppdynamik som någon efterfrågat. Har dock blivit för mångordig och måste skriva om. Men hav tröst du som väntar, det kommer, bara för din skull.
Hej och hå...Jag har just beställt mina kommande glasögon! Det låter ju inte som något att vara märkvärdig över men för den som följt med på bloggen vet ju att jag gjorde bort mig i tisdags och var tvungen att ta mig i kragen idag.
Och som jag gjorde det! Jag traskade iväg till optikern jag besökte i tisdags och sa med en solig stämma och ett leende att jag vill hämta mitt recept. Och visst skulle jag få det men kära hjärtanes vad bekymmer det var för att hitta detta papper. Det blev många vändor ut på lagret. Och hur många gånger behöver man egentligen skriva upp mitt personnummer och namn för att kunna hitta rätt recept? Två gånger kan jag meddela. Utöver detta togs uppgifterna upp med hörseln en gång men glömdes bort i jakten på det försvunnat arket. Och så vitt jag kan bedöma så var det samma storlek på mitt recept som på alla andra.
När så det eftertraktade och eftersökta dokumentet fanns på plats på disken (jag log fortfarande soligt och gjorde mig lite dum som inte fattade att de var lite störda, stötta och griniga) så var man tvungen att hämta optikern själv. Och då tänkte jag med viss bävan att nu ska det anställas förhör om varför jag vill ha mitt eget recept (som jag betalt med egna pengar) men han avhöll sig från detta och nöjde sig med sur min, mutter och annat trivselhöjande.
Men jag kom ut från optikern med receptet på fickan och var över hövan nöjd med mig själv.
Och nu har jag alltså provat bågarna jag beställde hem från Favoptik, jag har fått smakråd och det har markerats med spritpenna på glasen var pupillen sitter. Det låter som en hel vetenskap men var verkligen väldigt enkelt. I morgon är det jag som går och lägger provbågarna på lådan och sen är det ju bara att vänta en kvart, fjorton dar. Å så spännande. Och om det här faller väl ut, allt pekar på det, så kan jag inom kort beställa slipade solglasögon att använda i den skarpa vårsolen eller vid sommarens glittrande vågor. Och med tanke på hur billigt det här artar sig att bli så beställde jag faktiskt två par, då kan man ju variera sig en smula.
...skriva ett smart inlägg om gruppdynamik och ledarskap idag efter en rejält häftig (jorå peter, vi kan på kassan också) genomgång av genomförd medarbetarundersökning med resultat KATASTROFDÅLIGA siffror för chefen.
Men min dator hade slarvat bort sin IP-adress och trots att snälla svåger hjälpte mig att leta så var den helt väck. Och utan IP-adress inget surfande, inget bloggande och inget emessenande. (att använda MSN om du inte förstod) Och när datorn hittade den där bortslarvade adressen så upptäckte mina ögon och min hjärna att jag är väldigt trött så jag nöjer mig med att meddela det...att IP-adressen var borta men har hittat hem nu, så att ingen behöver undra, menar jag.
Sov gott då Och om du händelsevis är IP-adress här i huset så ser du till att hålla dig hemma nu, färdigsprunget i cyberspace för din del idag. Basta!
(Undrar just vad han gjorde när han inte var här och tillät mig kontakt med bloggar och annat kul? Idéer någon?)
Nu äntligen kan vi komma ut på nätet med hemmadatorn samtidigt som nån av oss sitter uppkopplad mot jobbets server och jobbar. Det låter som ett rejält I-landsproblem att inte kunna det och det är det ju förståss. Närbon har beredskap då och då och då är jag helt låst från bloggande och andra trevliga nätaktiviteter. Då blir det lite lite tråkigare och vem vill ha tråkigt när man kan ha skoj? Idag har jag dock haft besök av Henkemanne, en vän och kollega som hjälpt mig att ordna routern för att lösa problemet och nu fungerar det. Det är så mycket värt med vänner som Henke så sådana får man vårda ömt.
Och inte bara det, vi kan till och med jobba samtidigt och det är ju verkligt trevligt...om man nu måste jobba över nån kväll så kan man sitta på varsin sida om bordet och flörta lite medan man fixar lite jobbrelaterade problem, Fiffigt va?
Och så vill jag hänvisa till Markattans blogg och hennes strålande inlägg om polisens beteende. Jag är hemskt glad att hon skrev det för hon fick fram precis vad jag kände och tänkte om dessa rötägg utan att kunna (eller orka) formulera det här. Så ge er iväg och läs det om ni ännu inte gjort det!
I morgon eller kanske på torsdag ska jag ta mig och kragen och kontakta optikern som gjorde synundersökning på mig idag. Jag har bestämt att köpa glasögon på nätet men behövde förstås ett recept. Kollade med affären vad en synundersökning kostade och om man får sitt recept med sig. Det skulle kosta 280 riksdaler och visst skulle man få receptet. Men lika förbannat kom jag därifrån tomhänt!!! Givetvis förutsatt de att jag skulle beställa och köpa nya glas hos dem men jag tycker inte att det är skoj att slänga ut 2500 pistoler när jag kan betala 400 diton för samma vara. NÄÄÄÄ det tycker jag inte. Och man är ju förstås i sin fulla rätt att köpa en tjänst, synundersökning, och sen köpa varan, glasögon, någon annanstans. Lika mycket som man har rätt att få receptet som gäller en själv. Och visst förstår jag att de inte slänger den där synbeskrivningen efter kunderna...men jag tyckte att det var jättejobbigt att be om det och gjorde det inte heller. Utan jag mesade och gick efter att ha provat en del bågar vars priser nästan chockade mig. Ja men herregud, 3000 kronor för bara bågen??? Och sen var jag arg och besviken på mig själv men det får jag nu betala för eftersom samtalet ligger framför mig. Men senast torsdag ska jag gå tillbaka och hämta det som tillhör mig och som jag betalat för! Och jag ska gå dit, inte ringa, för jag måste uppenbarligen lära mig den hårda vägen att stå upp för mig själv. Så får det bli. Tänk lite goda tankar under torsdag mitt på dan så att jag får hjälp att genomföra detta...Please.
Jag borde nu peta mig ut i köket och fixa till middagen, idag tagliatelle med skink- och ädelostsås. Men jag orkar inte, jag måste få sova en liten stund för jag är sömning som sjutton. Vet inte vad denna trötthet beror på, är det årstiden, baciller, eller sömnbrist? Men det får bero på vad som helst av ovanstående för det går säkert över med lite sömn.
Och inte lite heller. Jag hade avböjt mer snö men i vanlig ordning så lyssnar inte vädergudarna på mig. De lyssnar väl för allt i världen inte på någon utan gör som det faller dem in och det är kanske så det måste vara.
Snön som faller nu och de senaste dagarna har varit kall, torr och lätt. Nästan som champagne, som sägs ska vara torr, kall och gratis. Jorå, snön är för mitt vidkommande alldeles gratis så det stämmer ju också.
Vilket fick mig att inse att om snö är som champagne så är det ju rätt ok att det kommer sånt där vitt från himlen. Fördelen med snön är att man inte vaknar bakis i morgon. Å andra sidan snurrar ju inte världen och man blir inte så där roligt uppsluppen och känslan av lyx infinner sig inte heller. Snarare blir man svettig och rödfnosig och trött. Åtminstone om man behöver ta ett nappatag med det som fallit på backen. Och det har det alltså, om det nu till äventyrs är någon som inte förstått det av mina inledande rader.
Jag hade tänkt att jag skulle gå ut och skotta fram garageinfarten för rätt vad det är så slirar det in nån mastig maskin som tänker sig skotta bort nederbörden i höga, fina högar och då är det ju bra om det som ligger och blockerar bilutfarten är inlemmad i det som traktorn tar hand om. Så jag ska strax gå ut och svettas och låtsas som om det är champagne som gör mina kinder röda och yrseln jag kommer att känna av ansträngning kan jag ju föreställa mig som champagnebubbel.
Och de stackars tidningsbuden får jobba häcken av sig för att få ut tidningarna. I min värld är det så att om tidningen uteblir på morgonen så är det en trist morgon. I morse var det så, ingen tidning klockan 7, inte heller 9 hade den dykt upp. Först nu, klockan 12.45 kom ett mycket trött tidningsbud. Långsamt tog han sig uppför trappan och han stod kvar en stund och vilade sig så jag hann öppna dörren och tacka för tidningen. Han såg så ynklig ut! Jag tackade som sagt och han undrade om jag kunde engelska, så vi stod där och språkade en stund om hur länge han jobbat och hur långt han hade kvar och han bad om vatten och fick några kakor därtill. Men eftersom hans listor var felande hade vi inte fått Dagens Nyheter som vi provprenumererar på under helgen så jag följde honom ner för att hämta den och då passade han på att fråga om jag ville bjuda honom på middag. Stackare, han var väl både trött och hungrig efter att ha jobbat sen 12 i natt, just nu blir det alltså 13 timmar i ett svep.
Han sa att när det blir dåligt väder är det många som ringer sig sjuka och då kallas extrapersonalen in. De är ovana så därför tar det ju längre tid och naturligtvis är det inte alla som säger ja till att rycka in för ett extrapass.
Nu blev det dock ingen middagsinbjudning för det tappra tidningsbudet. Jag avböjde med en vit lögn och det är jag inte alls stolt över men jag må vara förlåten för att jag tar tiden till min egen idag. Fast om jag hade satt på kaffet när jag tänkte så hade han ju kunnat få en kopp varmt innanför västen innan det var dags för nya trappor. Och en smörgås till det...Hmmm, återigen bekräftas tesen att inte uppskjuta till senare det man kan göra omgående.
Så alltså, nu ut till snöskottning och bärande av brev till lådan. Jag ska äntligen posta böckerna som ska till en viss Markatta.
Hejs hopps på er från Insnöad i södra norrlands kusttrakter.
LIte senare samma dag: Jo det har slutat snöa...och hunnit börja igen. Tvätten är i det närmaste färdig och morgondagens middag förberedd. Inte så illa pinkat, men jag får plikta med värkande leder och nu värker varenda en. Huvvaligen, i morgon blir det en hård dag med mycket smärtor men man överlever väl det också.
Ibland drabbas jag av känslan att jag är rik. Jag är väldigt sällan särdeles stadd vid kassan men jag har i regel så att jag klarar mig och värst mycket mer begär jag inte. Nej, det är mer känslan jag pratar om. När alla fem telningar (kan de kallas så när samtliga passerat 1.72 m i längd?) är samlade och jag har dem sittande runt köksbordet, då känner jag mig rik. När samma telningar var riktiga telningar infann sig den känslan när huset var städat, frysen fylld av hembakat bröd och depåerna fyllda med toalettpapper, tvättmedel, duschtvål och diskmedel. Just den dagen, kände jag mig som den förmögnaste i världen.
Idag har jag och närbon varit och storhandlat och då kommer samma känsla i kroppen, nu vet jag vad vi ska äta den kommande veckan och det gör mig belåten. Jag behöver inte traska iväg till affären efter arbetsdagen för att fundera ut dagens middag. Det räcker med att jag går hem och sätter igång och lagar till den, eller ännu bättre, att den redan i förväg tillagade maten bara behöver värmas innan det är dags att krubba.
Och så har eländet med Melodifestivalen dragit igång. Och jag begriper faktiskt inte varför jag tittar för jag tycker att det är så sällsynt förutsägbart hela upplägget. Och egentligen tittade jag inte värst mycket eftersom jag löste korsord samtidigt. Men nu hade de ju kryddat tillställningen med Petra Mede och hon är säkert jätteduktig och himla skojig men jag orkar inte med henne. Inte gjorde hon något extremt dåligt jobb ikväll men som sagt; jag orkar inte. Måste hon gapa så mycket? Måste hon höras hela tiden? Måste hon ta sån plats? Jag är alldeles säker på att det är mig det är fel på i det här avseendet, jag är väl för gammal eller för tråkig eller nåt men nej tack, jag tror jag struntar i resten av festivalen. Jag lär ju för eller senare få veta vem som vann.
Lite överraskad dock av Caroline af Ugglas för hennes sång, musik, text tyckte jag var helt enormt bra. Det var bättre än det mesta jag hört på senare tid, eller....överhuvudtaget. Och det är nog så att jag gillar de där udda fåglarna som sticker ut och är provocerande. (Så jag borde gilla Mede, men det gör jag alltså inte.)
Nä hörni, nu får ni kila iväg och pyssla med annat för jag ska faktiskt ta och krypa ner i bingen och slagga ett tag. Man behöver sin skönhetssömn.
Sov gott och ta hand om dig och er.
Ps. På tal om rikedomar...Sa jag att jag vann en tävling igår? Berättade jag om den finfina vandringstiaran som jag erhöll? Har ni hört att i ett avseende och i en tävling var jag bäst? Ja nu vet ni och under den kommande veckan ska jag glida omkring på mitt arbete med den strassbeklädda kronan och vara bäst! Hyllningar mottages vänligt och bestämt!
...i hela friden tog den här veckan vägen? Blev uppriktigt förvånad när jag insåg att det redan är torsdag och dessutom slutet av dagen. Alldeles alldeles nyss vaknade jag till en sprillans ny arbetsvecka och nu är den snart slut.
Men i och för sig är det alls ingen katastrof för jag har hunnit med allt jag tänkt, ja bortsett från att tapeterna till största delen sitter tryggt på väggarna. Jag har i alla mina mindre kvalificerade arbetsuppgifter hunnit med att fixa en hel massa listor till glädje för min chef. Jag har väntat på att få behörighet till diverse databaser och andra system för att kunna påbörja mina nya arbetsuppgifter men eftersom inget är som väntans tider så får jag fortsätta att vänta.
Jag har till och med hunnit med att ha lönesamtal och det gick bra. Vi kör något som kallas lönesättande- samtalsmodellen och går i korthet ut på att medarberare och chef förhandlar direkt om ny lön. Nu är det ju för allt i världen så att min arbetsgivare med fackets goda minne har förfalskat modellen och kallar det istället för DIALOG. Jag har skrivit om det begreppet tidigare och det kan man läsa här. Men vi ska ha två samtal och det är i det andra som vi ska komma överens om den nya lönen. Nu var det lite uppvärmningsövningar där jag fick möjlighet att skryta om mig själv och min förträfflighet och där min chef hade chans att hålla med. Och nu skröt jag väl inte så det störde men jag höll inte tillbaka heller. Och min chef höll med mig i allt så vitt jag kan komma ihåg. Det var väl inte några höga odds på det eftersom vi har en ganska rak, ärlig och öppen relation. (Se där vilken tjusig treklang!) Så nu återstår att vänta till mitten på månaden för att få ett bud att acceptera eller säga nej till och få ändå. Eftersom jag deltagit i flertalet löneförhandlingar som facklig företrädare vet jag ju ganska väl hur det här går till och ungefär hur mycket pengar min boss kommer att ha att fördela så jag är nog rätt säker redan nu vad det här kommer att leda till i plånboken.
Och jag ska inte klaga för jag har en bra lön och ett hyfsat säkert jobb, jag betalar löjligt lite skatt med tanke på hur stora besparingar den offentliga sektorn tvingas till. Och det är klart att för min egen del är det trevligt att få mer kvar när skatten är betald men jag tycker inte att det känns ok när skolorna inte kan ha kvar de resurser som redan nu är för få. (Samtidigt som herr Björklund mässar om att flumskolan måste bort) Är jag verkligen i större behov av de där pengarna än de gamlingar som behöver tillsyn, vård, sällskap och omtanke? Nä så sjutton heller. Och mina ynka extrapengar (efter Aliansens skattesänkningar) skulle tillsammans med alla andras extrapengar kunna användas till något som gynnar hela samhället som bättre skolor, vård och omsorg. Men det skulle ju gubevars skapas så många nya jobb om man sänkte skatterna, folk skulle på något magiskt sätt få jobb om vi som redan har anställning fick mer pengar kvar. Ja jag är inte skapt att fatta den ekvationen men jag är väl kanske inte tillräckligt lärd.
Men hörni, får man passa på att önska er alla ett gott slut på arbetsveckan? Jo det får jag!
Jaha, då är helgen i det närmaste till ända och det vankas en ny arbetsvecka. Jag hoppas att jag får ta min nya plats i besittning tidigt i veckan så att jag slipper alla de samtal som förs i mitt nuvarande landskap. Jo se i statlig förvaltning hålls vi med landskap och öppna ytor och gemyt i allmänhet. Fast nu visar visst australiensisk forskning att det där med landskap inte var så himla fiffigt after all. Produktiviteten sjunker visst och det, mina vänner, är i princip det enda som räknas i dessa dagar. Sådana triviala saker som kvalitet i arbetet är tydligen inte så noga. Men om man lyssnar på forskarna down under borde vi alltså bygga igen landskapen till förmån för egna krypin och högre produktivitet. Hos oss är ledorden Snabbt. rätt och enkelt. Kan bara konstatera att än så länge lever vi väl inte riktigt upp till den fina devisen. Snabbt går det förvisso inte när mer än 10% får vänta på sin tillfälliga föräldrapeng mer än 30 dagar. Inte blir det rätt heller då anmälningarna emot oss ökar rejält. Enkelt? Tja, med nya system som fan själv begriper så tror jag inte att någon handläggare anser att det är så värst mycket av den varan heller.
Men, idag har vi här i den sundsvallska skidvintern haft ett gudomligt vacker väder. Det antar jag att alla som är intresserade av SM-skidor har obseverat i diverse tv-utsändningar. Själv har jag ju förmånen (nåja, inte alltid jag ser det så) att bo här och jag har inte ansträngt mig över hövan för att se tävlingarna på plats. Skam till sägandes har jag inte sett dem på tv heller. Utan idag tog vi och packade fikakorgen och åkte iväg för ännu en titt på stugan och avverkningarna runt om den. Nu ser det ut som om skogshuggarna är färdiga med sitt beting men de lämnade en synnerligen farbar väg. Inget pulsande i halvmeter hög snö där inte. Men vi undrar just hur vägen kommer att se ut till våren.
Och sen vidtog den sedvanliga söndagstvätten och den är inte helt klar än så det blir väl någon vända till ner till grannhuset där vår tvättstuga är inrymd. Men sen min själ ska här sovas för jag är trött som bara den. Man blir lätt det när man ligger och väntar på att ungar ska komma hem från sitt nattrännanden. Somnade till slut men har inte sovit så gott och var tvungen att tassa över till eget bo framåt 6 i morse för att kolla om ynglingen kommit hem. Och si, där låg han i godan ro och sov sin skönhetssömn. Och säga vad man vill, när de sover DÅ är de söta, till och med 44:orna som sticker fram under täcket är söta efter en dylik natt. Det visade det sig att han kommit hem vid modesta halvett så jag hade ju kunnat sova gott hela natten. Nåväl, nu kommer ännu en natt så jag får väl ta igen det då.
Men ta och ha det så bra nu tills vi hörs igen. Tjingeling på er.
Det var en klänning i den här typen av tyg vi hade tänkt oss, hon hade passat så bra i det där glittriga, djupguldiga...
