Sovmorgon? Icke så, vaknar som vanligt strax efter 6 på morgonen. Men efter diverse göromål uppe så somnar jag om så gott med P1´s Naturmorgon i öronen. Visserligen kan man ju tycka att det är bortkastat med lediga dagar om man inte utnyttjar sovmorgonen lite längre än till 6, men så ser inte jag det. Det är ju så gudomligt skönt att somna om och att få ta sig en tupplur fram på eftermiddagen är det bästa som finns i sovväg.
Idag blev det dock ingen eftermiddagssömn eftersom eftermiddagen ägnats åt taperrivning. Kul att följa utvecklingen i ett rum. Den allra första tapeten sattes upp i mitten på 50-talet, en vit sak med små diskreta blomsterdekortationer i blått. Nästa kom nog upp i ca 10 år senare, en mörkgrå sak med ett något större blomstermotiv i vit. Och sen klassikern från slutet av 60-talet, den ljust grå med nåt märkligt rutmönster, orgegelbundet i vit. Skulle tro att nästa tapet tar oss till slutet av 70-talet, en mörkgrön sak med någon form av medaljonger. Och sen den som sitter överst, någon hemskt tråkig sak i beige ränder...nääää det är inte roligt alls. Och nu ska alltså hela rasket rivas ner från väggarna, jag tror att jag är en smula för nitisk men har man väl börjat så blir det lätt så.
Och sen var det dags att påbörja lördagsmiddagen. Med en 17-åring i huset är det bäst att vara förberedd. Sonen har förvisso ägnat dagen i skejthallen, var annars? och då kan dagen sluta hemma eller hos en kompis. Men för den händelse att han kommer hem direkt vill det till att det finns mat på bordet för skejtande kräver energi i massor. Så därför alltså; laxbit i ugnsfast form och därpå en gegga bestående av Ädelost, gärna Kvibille, blandat med turkisk yoghurt (eller kräm fräsh) och så hyst in i ugnen 20-30 minuter i 200 grader. (Celsius förstås)
Till detta kan man aväta kokta potatisklyftor eller pressad potatis eller ett gott potatismos...tja nu för tiden kallas det ju puré men så fint kök har inte jag. Och så en liten fin sallad därtill. Vill man förgylla middagen ytterligare serverar man med fördel ett mustigt vin till, dock icke till 17-åringar för de har inte vett på att uppskatta det och inte har de åldern inne heller.
Men tror ni att den där grabben dök upp till middagen? Nehe då, den fick vi något åldersstigna äta i ensamhet. Men när magen börjar kurra alltför mycket så kommer han väl hem och vill ha lite av morsans krubb.
Ikväll väntar film, The green mile med Tom Hanks bland annat. Underbart fin. Se den!
Se så, kila iväg nu och gör nåt vettigt för nu skriver jag inget mer idag.
Jaha, då är ännu en arbetsvecka avklarad och det har ju gått ganska bra. Efter min smäll...eller nästan-smäll in i den berömda väggen gör jag dagligen nya observationer. Jag har blivit enormt känslig för surr, sånt där som förekommer till exempel på en lunchrestaurang eller ett kontorslandskap. Den som kom på den idén att vi mår bra av att (vilket svepskäl förresten) sitta i landskap borde ha något plågsamt straff för sitt påhitt.
Konsekvensen av surrkänsligheten är att jag ska byta plats och får sitta i en lugnare miljö. HIPP HURRA vad bra. Det ska bli ordentligt skönt att få göra det bytet och jag hoppas att det kan ske i början på nästa vecka.
Nåväl, det var utlovat lite omdömen om en eller annan bok i dagens inlägg. Längre ner på sidan finns en länk till en riktig recension hämtad från Ordfront. Jag tänker lata mig en smula för varför göra något som någon annan redan gjort så bra?
Så varför ska du nu ta och läsa Låt den rätte komma in? Jo, det är verkligen en spännande historia. En vän till mig sa att hon inte läst så långt i boken för att hon fann historien äcklig. Det kan jag bara instämma i. Många gånger får man den där typiska filmkänslan där man vill skrika till personen på duken "NEEEEEJ, gå inte in där, du kommer att bli dödad". Den känslan får man inte ofta när man läser en bok men John Ajvide Lindqvist kan konsten till fulländning. Han gör formidabla miljö- och personbeskrivningar men också känslostämningar. Och trots att det stundtals är en sorglig, hemsk, frustrerande berättelse som möter en så är den så oerhört vackert skriven. Det är ett språk som klingar som de sprödaste klockor och jag blir så förälskad i sådana böcker. Läs mer om författaren här. Ordfronts recension av Låt den rätte komma in
Och så hade jag ju utlovat ytterligare en liten bokreflektion. Ramlade över en pocket som ingått i Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Den heter En sorts kärlek och är skriven av Ray Kluun. Hittade en intressant intervju med författaren och den kan du läsa här. Men så till vad jag tycker. Det finns en stor äckelfaktor även i den här boken eftersom den handlar om en man som bedrar sin fru till och med när hon blir sjuk i, som det visar sig, dödlig cancer. Ja böcker med inslag av otrohet har vi ju läst förut men det som skiljer den här från så många andra är att berättelsen är sann, självupplevd och inte beskriven av den som blir bedragen. Det är nog språket som gör att jag äcklas en del av otrohetsbeskrivningarna, det är rått, det är hårt, det är vulgärt. Sex och lust beskrivet på ett tämligen vulgärt sätt men rakt på, utan krusiduller och omskrivningar. Så antingen sitter man med skammens rodnad på kinderna eller så går man igång på de smaskiga detaljerna. MEN, detta är ingen porrskildring. Det är en berörande berättelse om en man som förlorar en älskad fru i en vidrig kamp mot cancer, den är närgången, naken, varm, mänsklig och så vacker. Kluun behärskar också berättarkonsten och Birgit Lönn har översatt den på ett lysande sätt. (Som om jag kunde bedöma det, originalet är ju skrivet på holländska, ett språk jag inte behärskar alls.)
Ja kom nu inte och klaga hos mig om du inte har något att syssla med i helgen. Pallra dig iväg och låna eller köp dessa böcker omedelbums och sen hinner du inte hitta på bus på många goda timmar!
Hejs hopps och trevlig kväll...nu ska här dansas...på tv iallafall.
Igår berättade jag för närbon om en gammal bekant, en man jag jobbade med för många år sedan. Och det bara för att jag plötsligt sa något som påminde mig om den här killen. Och det är inte var dag jag tänker på honom eftersom det är längesen vi hade någon kontakt, säkert 6 år sedan minst. Vi jobbade heller inte tillsammans så länge att vi hann lära känna varandra närmare. Men nu som sagt dök han upp i minnet och jag funderade på hur livet blivit för honom sen jag sist pratade med honom. Såpass funderade jag att jag i morse var tvungen att kolla upp om han bor kvar där han bodde då, en ö på den östra sidan om fastlandet. Jo det gjorde han och sen var det väl inte mer med det....
Eller...jo, när jag kom hem idag från jobbet och slog på datorn hade jag ett mail från StayFriends och det var ifrån killen på ön som ville att jag skulle höra av mig eftersom det var ett tag sen. Ja men hur stor är sannolikheten att två människor som passerade varandra i ett kortare jobb för 7 år sedan ska tänka på varandra samtidigt och dessutom göra diverse efterforskningar och ta kontakt SAMTIDIGT?
Berättade detta vid dagens middag som avåts tillsammans med närbo och son och jag inledde med att säga "Idag hände det något fantastiskt". Som svar på detta sa sonen och lyckades verkligen sätta ord på vad jag kände; "Nej, det är inte fantastiskt, det är ta mig fan creepy!" Visst är det väl nästan överkusligt men så enormt roligt ändå.
Och annars går livet på i sin gilla gång, jag har rivit lite mer tapeter i sovrummet idag. Kontaktat en av mina systrar för att höra mig för om möjligheten att hon syr mig ett sånt där överdådigt överkast som jag vill ha. Jo det går bra och nu är det minsann hög tid att lägga undan pengar för detta. Men som jag ser fram emot att få lägga på det där på min egenhändigt byggda säng (ja den andra sonen, han som snart är färdigutbildad snickare) ska ju förstås göra det mesta av byggandet. Fast det lär ju dröja en evig tid innan rummet blir mitt på riktigt, kan ju inte köra ut sonen bara för nöjet att lägga på ett överkast. Låta sonen använda det på sängen medan han bor där???? Du skojar, honom skulle jag inte anförtro ett överkast aldrig så slitet och nött. Nej, men bara känslan av att ha alla de där fina detaljerna som en vacker dag ska in i rummet tillsammans med mig ger mig lätta rysningar över ryggen.
Och till sist en grattishälsning till både närbo och son som har namnsdag idag.
Ps. I morgon kommer inga inlägg ity bloggägaren ska träffa vänner inför den stundande revyn och nu ska alla planer sättas i verket och tvillingen upp på scenen och motta folkets jubel. Ja inte redan i morgon men det är dags att träna sig på den vackra, graciösa bugningen. Men på fredag tänkte jag faktiskt ge mitt lilla omdöme om Låt den rätte komma in och så en bonusbedömning av en bok jag sprang på av en händelse, En sorts kärlek av en holländs författare som jag nu glömt namnet på...det kommer på fredag...på en dator nära dig.
Så kom han då hem den lille pilten, eller palten eller vad man nu ska kalla sin 17-åring. Jodå, jag kan tänka mig ett helt gäng med mindra tilltalande och rara namn! Exempel? Nja, man kan bli anmäld och sånt är ju lite jobbigt så jag tror att ni får fantisera ihop smeknamnen själva.
Jag åkte ner till centralen för att hämta upp honom och halt som sjutton är det efter snöfallet. (Den tidigare instiftade myndigheten sköter inte sitt jobb till belåtenhet!) Jo, alltså, halkigt och dant men jag kom fram helskinnad och hämtade upp honom. Suck, pust och stön....trött var han förstås, men måste de vara så vansinnigt tjuriga och griniga bara för det? Att man är det som litet barn kan jag förstå men som halvvuxen borde det väl gått över?
Och varför i hela friden ska alla dessa "oförrätter" som drabbar dem ösas ut över deras mödrar? Fast, och det här är viktigt, jag lät mig inte provoceras, utan tog det lugnt och skrattade faktiskt, men i smyg, åt den där gnölputten. Därefter packade jag ihop mina grejer och flyttade hem till närbon igen.
Och i morgon är det dags för nya äventyr i statens tjänst...Jippi!
...är jag på gång! Nu har sovrummet städats, tja allt är inte omhändertaget men sonen ska ju göra nån nytta i detta också! Hans gamla grejer finns alltså kvar och ska under moderns överinseende sorteras i högar, slänga och spara, magasinera och använda nu. Sen ska jag göra mig av med det gamla skåpet som stod i badrummet (eller tjyffet där någon baxat in toalett, handfat, tvättmaskin och dusch, allt på en yta av 3 kvadratmeter!) för det har jag ingen användning av och det är fult och rangligt. Bort, bort alltså. Bokhyllan ska jag försöka lura på en av döttrarna och sen är det faktiskt bara att sätta igång och göra fint. Och det fina med allt är att jag inte har bråttom så jag kan göra ett litet handtag när lusten faller på och vipspips är rummet färdigt utan att man kännt av ansträngningen alls. Så fiffigt och jag ryser.
Och visst känner man sig lite duktig när man burit bort sånt som ska slängas? Eller när man burit upp på vinden det som ska vara kvar men inte finnas framme just nu? Jo, jag gör det och det är väl vad som räknas i det här fallet.
Sonen, den älskade ungen återvänder till moderslyan ikväll och kan glädja sig åt att disken är diskad, golven är dammfria och sängen renbäddad. Bara att sätta igång och stöka ner igen! Kan man hoppas på att han mognat ytterligare på en enda kort helg och ser till att hålla ordning den kommande veckan???
Låt den rätte komma in är nu färdigläst och jag inkommer med nån typ av betyg. Först ska den bara få ligga till sig i mitt inre för en liten analys.
Nu har jag gjort mig förtjänt av en kopp kaffe och en stunds vila tycker jag. Hej på er alltså.
Och festen inställd på grund av magsjuka i värdfamiljen. Och det känns ganska skönt med tanke på att jag inte känner mig så värst social.
Så dagen har ägnats åt att skura taket i badrummet. Sonen är som bekant inte så begiven på städning men däremot renlig när det gäller kroppen. Och det duschas varmt och länge vilket är en utmärkt grogrund för mögel. Så jag har nu använt diverse medel och verktyg för att få bort möglet men fläckarna som möglet skapar är värre att få bort. Måste således måla om men det kanske får anstå. Det är ju bra om sonen inte är hemma och förstör alltihop genom att ställa sig i duschen innan färgen torkat. Kanske får skicka ner honom till moster för där lär man snart kunna tvaga sig ståndsmässigt. Och en liten räd i sovrummet har jag också hunnit med. Där ska ju renoveras men innan dess måste rummet tömmas. Vet ni hur det brukar bli i sådana rum? Ett prylföråd blev det hos mig. Där finns en hel del som måste tas om hand och det är väl snabbt gjort...om jag hade påsar till dammsugaren så att jag under tiden kunde få bort allt småskräp på golvet. Men vilken dag som helst nu springer jag väl på ett gäng påsar att använda till just min modell.
I övrigt läser jag min bok, 39 spänn på bokus och snabba leveranser.
Vidhåller att den är rätt äcklig så som vampyrhistorier brukar vara men att John Ajvide Lindqvist skriver så himla bra. Och är boken välskriven med ett gott språk så är åtminstone jag böjd att läsa vidare. Men en aldrig så kittlande historia uselt skriven blir bortsorterad. Jag klarar det bara inte. Språksnobb? Möjligen men i så fall en stolt sådan.
Och det blev köpemiddag från Blå kiosken i Sundsvall. Där handlar man kolossalt god thaimat till ett mycket rimligt pris. Eftersom jag har tagit huvudansvaret för maten under veckans övriga dagar ansvarar närbon för detta bestyr på fredagar. Idag blev det alltså mat i låda och jag blev väldigt mätt och belåten. Very nice!
Och eftersom sonen förlöpt hemmet för ett besök hos en kompis har jag övergett närbons lya för att kattvakta i eget tjäll. Lilla kissen Essi har ett uppdämt behov av närhet och kel och sätter sig gärna i knät ett tag för att bli kliad ett tag. Hon är inte speciellt kelen till vardags men när det gått ett tag utan kontakt med matte blir det gärna lite närkontakt. Sonen är mer lekkamrat än gosleverantör. Men att få katten att sova så där sött i fotändan av sängen är lögn och det kan man kanske ha en viss förståelse för.
Tittade som vanligt på Let´s dance och såg Carl-Jans partners klänning. Den vill jag gärna överta för min dotters räkning. Fast sömmerskan får gärna sy om den en smula eftersom min dotter är längre än Maria. Dottern tar alltså studenten i vår och letar efter lämplig klänning och den där skulle passa henne perfekt i färgen. Å såg ni den djupa guldiga färgen?
Vill ha!!!!
I morgon ska jag själv klä upp mig, dock inte i något så elegant som en dansblåsa. Vi är bortbjudna och ska infinna oss redan klockan 14.00 för hästridning, bastubad, bubbelpool, päronkonjak och så en god middag. Ska vila hjärnan fram till dess så att jag orkar vara social och trevlig. Så vid närmare eftertanke blir det väl både ned-, av- och uppklädning för rider gör jag inte gärna i klänning och inte vill man bubbla i ridstövlar och hjälm va?
En bra dag, sumerar jag kort och koncist. En bra dag med en massa små trevliga detaljer som fikastund med bästa vännen på morgonen, ett trevligt möte och två avklarade arbetsuppgifter.
Och så avvecklade jag mig i god tid även denna dag och promenerade hem med broddarna på i halkan och fann ett paket från syster i brevlådan. Härliga tider, strålande tider. Hon har skickat upp en bok till mig, en tjock härlig sak som jag med min nyvilade hjärna kan njuta av ett tag. Boken är Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och jag är ganska säker på att de allra flesta har hört talas om den här historien. Skräckhistorier i allmänhet och vampyrskrönor i synnerhet är inte riktigt min thekopp men efter alla lovord måste denna bok läsas. Lovat att berätta om jag tyckte den var bra eller om jag fått mina fördomar bekräftade.
Och som grädde på moset slipper nu världen George W Bush och kan glädja sig åt Barack Obamas intåg på den politiska arenan. Håller tummarna för hans framgång som Amerikas president.
Första dagen på jobbet efter sjukskrivning och jag undrar om jag är frisk igen. Jamen, kan det verkligen vara meningen med livet att traska iväg till en statlig myndighet (som fått så mycket skäll de senaste åren och allmänt kallas Förseningskassan) varje vardag? Är det riktigt friskt det?
Ja men bortsett från sådana filosofiska resonemang så har det gått bra och jag hävdar fortfarande är jag är lite småkorkad. Jo alltså efter den där massiva yrselattacken så försvann min mer verbala sida, jag klarade inte av att läsa och att skriva tog en himla tid. Och jag kände mig faktiskt lite dum. Men nu kan jag återigen läsa och skriva men säger alltså att jag är lite dum. Folk förväntar sig mindre av en då så egentligen är jag ju väldigt taktisk och smart.
Traskade dessutom hem i god tid och håller nu på att koka ris och värma Teriyakikycklingen som jag lagade till i går. Ägnade några timmar åt att laga till en del rätter att lägga i frysen så slipper jag hålla på att fundera varje dag på vad vi ska äta. Klurigt va? (Jag sa inte att jag är helt bakom flötet!)
Och ikväll ska jag ägna mig åt att rengöra den fina lilla ljuskronan, sticka några varv på närbons strumpa och glo på tv. Kan det bli mycket bättre? Jo, jag ska också jaga rätt på en vän som lovat boklån till min studerande dotter. Han bara väääägrar att svara i telefon, den ormen!
Min son, flitigt omskriven på denna blogg, visar små subtila tecken på att han mognar. Misstänker att de flesta känner till hur tonåringar fungerar generellt. Tämligen självupptagna och tämligen fördömande mot sånt de inte känner till. Det är svart eller vitt och nyanser ser man sällan till. Men plötsligt händer något och om man är observant kan man se när det där händer.
På vår väg från garaget till lägenheten finns en dörr och högst upp i dörröppningen sitter en gammal järngrunkan som tjänar till att långsamt stänga dörren. (Erkänner min okunnighet; jag vet inte vad den där järngrunkan heter - dörrstängare kanske?) Nåväl, den där grejen sitter så illa till att man lätt slår sig i huvudet när man går igenom. Och det är ju en sån där sak som vuxna i regel är observanta på, vana som vi är att ständigt spana efter faror. Däremot skulle ju en tonåring kunna passera samma dörröppning fem gånger om dagen och slå sig vareviga gång. De är ju nämligen lika långa som vuxna men lika aningslösa som småbarn!
Härom dagen när min son och jag gick den här vägen så stannade han upp och sa - Det är är ju helt vansinnigt, man kan ju slå sig på den där. Jaha, har du gjort det frågade jag. Det hade han inte men det ser man ju, sa han att den sitter väldigt dumt till.
Och det var då jag insåg att nu händer det saker i hans hjärna som han inte ens är medveten om. Han ringde själv till skola och sa att han ville börja, utan att jag tjatat eller tvingat honom. Han ställer sig och diskar på eget initiativ (Jo det har hänt men fortfarande är det mestadels efter massivt tjat från mig) Han inser att det inte håller att vara vaken hela natten och sova om dagarna om man ska börja skolan igen. Han ser att vissa saker är farligt placerade och bör undvikas. Han fattar att hans matintag tillsammans med sömn påverkar hur han orkar och om han ska få migrän eller inte.
Tja, här ser ni fem belägg för att saker och ting händer även i den där hjärnan som tillhör "ett hopplöst fall" som en av hans lärare en gång sa till honom. Och till den lärare som undrade när han skulle få ordning på sitt liv kan jag bara säga - Det är på gång du, trots dig och dina infantila dumheter som du strött över honom under två års tid. Tji fick du!
Den där nyligen inrättade myndigheten som skulle ta bort kvartal 1 har helt misslyckats för idag snöar det här i stan. Och det måste ju vara fel om det nu är april va! Då ska ju gatorna börja på torra, grussopbilarna ska åka runt och sopa upp vinterns rester av grus och vi ska kunna skönja små knoppar av tussilago i dikeskanterna. Så antingen har man överhuvudtaget inte hörsammat beslutet eller så har något annat gått på tok.
Tröstade mig med att göra en mycket god lasagne till middag. Den ska jag nu lägga mig och smälta som en tvärmätt orm. Och försöka hitta något annat program än ett kockprogram med Gordon Ramsey. Han är säkerligen en bra kock men jag börjar tröttna på hans gapande och ibland helt omotiverade utbrott. Tror att den karln behöver lite samtalsterapi för att kunna lugna ner sig annars dör han väl i en hjärtinfark innan han blivit 50 bast.
Och nu ser jag att Kanal 5 ska börja visa något som heter Den arge snickaren. Men snälla ni, finns det verkligen inga mer kreativa hjärnor i tv-branschen? Inredningsprogram har vi sett i vareviga kanal och det gäller tydligen att hitta en twist för att skapa sin egen profil. Och nu ska det vara ilska för att gå hem. Kan inte påstå att jag gillar den här "förnedringstrenden". Jo jag tycker faktiskt att det är förnedring med en människa som får betalt för att skälla, gorma och vara allmänt otrevlig på bästa sändningstid. Och den här trenden med så kallade Nanny-program?!? Vad i hela friden är det? Jo men det är ju strålande att folk får hjälp när livet har kajkat ihop fullständigt men att som TV3 hänga ut en flicka på 13 år tycker jag är rent bedrövligt. Jag såg inte programmet men däremot gick det ju inte att undvika alla de trailar som kablades ut inför programmet. Möjligen hade hennes föräldrar misslyckats i sin föräldragärning men ska flickan behöva betala för det? Hur ser hennes vardag ut idag bland skolkamrater? Nä fy sjutton.
De tidigare säsongerna av Idol har ju också bestått av hårda sågningar och förnedring av människor som tydligen inte har så god självinsikt som man kunde önska. Och hur många tonåringar har det? Ligger det inte lite i konceptet tonåring att vara oövervinnerlig och odödlig? Och har vi inte lärt dem att tro på sig själva och att de kan bli allt som de vill bli? Och är det inte så att det ideal som gäller är individen framför allt? På gott och ont skulle jag vilja påstå. Och så kommer de då till en audition, fyllda med förhoppningar och fjärilar i magen och får höra av en skrikande Kishti att det var katastrof, det värsta hon hört eller liknande. Eller en jury som sitter och skrattar hånfullt emot en 16-åring som fått höra av sina föräldrar att hon kan sjunga. Och att sen följa upp med Katrin Zytomierska och hennes fullständigt vidriga uttalanden om den utröstade Idolen. Och knäppt tyst från TV4 tills de tvingas säga något och agera. Och den ständigt återkommande ursäkten som lyder "Vi beklagar om någon tagit illa upp, det har inte varit vår avsikt." SKITSNACK, de där tv-människor njuter av dylikt därför att det kommer att dra tittare och därmed större reklamintäkter.
Så tack ni inredare som är trevliga och snälla och tack ni, den senaste Idol-juryn, Bagge, Bagge och Carlsson, för att ni visade hur man kan vara ärlig och ändå trevlig. Och jo, de flesta är väl så, men det är ju de där skitstövlarna man minns och det är ju också de som får breda ut sig. Stoppa sånt till förmån för de snälla, goa människorna som vill väl och som inte är taskiga. Världen behöver mer snällhet ju.
Iallafall här i Sundsvall är det fortfarande januari. Jag antar att den nya myndigheten ännu inte har kommit igång, vilket kan bero på rekryteringsproblem eller IT-system som inte fungerar tillfredsställande.
Men det kan också vara så att man inför den nya tidräkningen succesivt i landet och att man börjar i söder och går norrut. Vi får avvakta rapporter från olika delar av landet för att se hur myndighetens arbete fortskrider.
Under tiden ska jag duscha morgonpromenaden från kroppen och sen ringa vårdcentralen för att få en tid för att kolla upp blodtrycket.
På allmän begäran inrättas nu en ny myndighet som har uppdraget att avskaffa januari, februari och mars eller Q1 om man vill va lite internationell. Syftet med detta är att vi ska slippa det kalla och dragiga klimat vi vanligtvis undfägnas så här års och snabbare kunna ta plats i syrenbersåer med sill, nubbe, färskpotatis och egenhändigt odlade jordgubbar.
Så nu håller vi alla tummarna för att det är den 13 april när vi vaknar i morgon. Särskilt jag och en alldeles särskild strandskata som jag kommit att uppskatta!
(Å så bra tänkte den hemska tvillingen eftersom hennes egna tvillingars födelsedag då försvann i ett nafs.* Och för dig som funderar så är det alldeles riktigt så att jag är tvilling och har tvillingar. 1962 och 1990 var båda riktiga tvillingår.)
April....here we go
*Och efter genomläsning dagen efter publicerandet av denna nyhet inser tvillingmamman att hennes hjärna ännu inte fungerar som den ska, tvillingarna fyller ju för sjutton gubbar år i april....suck.
...ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Och även denna söndag har dragit förbi och ska strax avslutas för min del. Det sker genom massage av närbon, frågesport och högläsning. Gäsp! Blev sömning genast.
Vi har varit i stugan idag och kollat till läget. Stugan ligger i en gudsförgäten håla där vi varken har vatten eller väg under vinterhalvåret. Tv har vi aldrig utan lyss till fåglars kvitter, grannens skivspelare och radio. Fast det där med att vi är väglösa är just nu en sanning med modifikation då det just nu avverkas skog längs skogsvägen som tar oss till det lilla pörtet där vi tillbringar sommaren. Och idag gick det att köra hela vägen fram och hela vägen tillbaka. Självklart, säger du att man kan köra åt båda hållen men det är alls icke självklart då vägen är hiskeligt brant och kan vara näst intill omöjlig att ta sig upp för när man väl har tagit sig utför densamma. Men nu gick det bra och vi kunde alltså utan alltför mycket slit ta oss dit och kolla till stället. Inte mycket snö är det och med lite tur kommer det inte så mycket till.
Men det är med vedmod och längtan man är där så här års för det tycks vara så oändligt långt tills vi kan flytta ut nån gång i juni. Vi börjar väl vara där från maj men den första tiden får det eldas ordentligt för att få fukten ur huset. Men dagarna brukar vara härliga med en massa trädgårdsarbete. Då ska potatisen i jorden och med lite tur kan vi ta upp den första färska lagom tills semestern börjar i mitten på juni. Då kan vi också skörda de första jordgubbarna. Å så härligt! De där potatisarna avnjuter vi alltsom oftast till sill och nubbe, ni vet när potatisen är så len och ny att den knappt har något skal och är så lagomt stor att man slukar en hel till varje sillabit.
Fast vi varierar med en himla god potatissallad som närbons syster har delat med sig av. Det kommer här och kom ihåg var du läste det när ny-peran finns att tillgå. Ta ett lagom kok potatis och tvätta bort skalet. Skiva dem i inte alltför tunna skivor och koka dem försiktigt, de får inte bli mosiga. Medan potatisen kokar tvättar man ett gäng späda rädisor och skivar dem i samma tjocklek som potatisen. När koket är klart häller man av vattnet och lägger potatis och rädisor tillsammans och häller sedan över en blanding av smält smör, rejält med skuren basilika, ett par klyftor pressad vitlök och ett rejält tag med flingsalt. Sen låter man alltså potatis- och rädisskivorna vältra sig i denna gegga. (Att låta potatis vältra sig i något är ett uttryck jag snott av svågern och jag tycker att det klingar så ovanligt smakligt om det.) Tja, sen serverar man denna anrättning till något grillat kött eller någon god laxbit eller vad som faller en in. Har man sedan lust med ett gott vin eller en kall öl beroende på tycke och smak ja då har man fått sig ett middagsmål som kan duga till kungar och andra potentater.
I vår ska vi dessutom bygga ihop vårt växthus, vilket blir en historia för sig eftersom vi båda är rätt arbetsilskna. Ja egentligen jobbar vi bra ihop men när det jävlas och går ont då far svordomar och verktyg som regn på midsommarafton. Jag är helt inne på att hjälp måste vidtalas och närbon tillika stugägarn är mer inne på att det där gör vi på egen hand. Ja, men som sagt, det där är en senare fråga som jag lär återkomma till när snön smält och tjälen gått ur jorden. Men redan nu funderar vi på tomaterna vi ska kunna plocka, stora, varma, söta och alldeles fantastiskt goda till mozarellan och den lika egenhändigt (nåja) odlade basilikan. I höstas satte jag på prov ner ett gäng vitlöksklyftor i trädgårdslandet och det ska ju bli väldigt spännande att se resultatet av denna insats.
Förhoppningsvis kommer den påbörjade syrenbersån att växa till sig lite under året så att vi såsmåningom med gott samvete kan kalla det berså fast jag inser att det kommer att ta några år till innan det inträffar.
Näähä, detta duger inte. Måste ju komma i säng för att genomföra utlovade aktiviteter (Åja, flina lagom, skrolla upp om du har glömt vad jag skrev inledningsvis) och sen ska jag ju upp och promenera i morgonbittida så här kan inte sittas och bloggas mitt i natten inte.
(Fasligt vad hungrig jag blev plötsligt, kan det bero på månne?)
Jo då, för alla nyfikna kan jag meddela att jag klev upp i arla morgonväkten även idag och tog mig ett stycke promenad. Men innan jag gick ringde min telefon och sonens pigga stämma hördes i andra änden! Han undrade om det inte var dags för frukost! Redan här började modern dra åt sig öronen.
Så gick vi då iväg, närbon till arbete och jag för en hjärnstärkande promenad. Då det är både mörkt och halt utrsustade jag mig med reflex och broddar. Broddar det är en av tidernas bästa uppfinning. Och så tog vi avsked nere vid Idrottsarenan och jag gick över gatan för vändan hemåt och den hungrige sonen. Nu hann jag inte långt innan jag upptäckte att ena brodden smitit iväg på egna äventyr så jag vände och gick samma väg tillbaka. Och hann inte heller denna gång så värst långt innan jag siktade den förlupna brodden och kunde återbörda den till fadersfoten.
Men då upptäckte jag till min fasa, nåja, mitt förtret kanske är mer passande, att reflexen också var på rymmen. Så det var väl lika bra att fortsätta på samma väg för att leta efter den. Och eftersom den är en reflex så borde den ju inte vara alltför svår att hitta. Nej, jag fann den på det ställe där jag listat ut att den tagit paus och efter vissa bannor hängde den nu åter där den är avsedd att hänga.
Och så hem för att utfordra sonen och han var på sällsynt gott humör. Han åt och skrattade och kunde meddela att han tagit sig till med att diska under min promenad. Nu började jag undra om han gick på något uppåttjack för jag har nog aldrig upplevt att något av mina barn ställt sig och diskat så dags på dagen. Det brukar normalt ske efter hot om hugg och slag vid pass 21.30 efter att en hel dag hävda att "ja jag skaaaaa - tjata inte".
Så kontentan av denna dag så långt är att 1. jag är stolt över min promenad, en gång är ingen gång - två gånger är en vana 2. man som tonårsförälder har fördomar om vad ätteläggen kan ta sig till med. Men han kom i säng i tid och är därför pigg och alert redan vid 7 och att han kan se att det behöver diskas och därför också gör det utan att jag tjatar. Fast nån liten Cola måtte han väl ändå dragit i sig innan med tanke på hur uppåt han verkade???
Fortfarande sjukskriven som jag är har jag låtit hjärnan vila sen mitten av december. Inget hindrar ju dock att man rör på sig, mer än den inneboende lättjan då förstås. Jag övervann den, lättjan alltså, i morse efter ett hurtigt beslut redan i går kväll då nattlampan släcktes. Så i morse steg jag upp klockan 7 och följde min närbo en bit på vägen till jobbet och gick sedan hem och duschade. Det är ju inga stora bedrifter men man känner sig synnerligen hurtig och duktig när man sätter sådan planer i verket.
Ska försöka göra om bravaden i morgon också. Men jag borde leta mig en bättre hemväg för jisses vad dålig luft det är längs vägen jag gick hem. Så kanske blir det en lite längre runda i morgon då jag går genom parken, allmänt kallad Busbacken. Den är hiskeligt brannt och jag måste ju gå den uppför. Fast å andra sidan är det alltså renare luft där och det är ju trevligt.
Ja det var väl altl från denna fronten, ni ser, det händer inte så mycket spännande i mitt liv men det är jag i och för sig rätt nöjd med. Glad att det inte var 30 grader kallt här i morse. Brrr!
Sonen, den yngste, som tog sig ett litet studieuppehåll, har idag gjort sin moder stolt. På eget bevåg tog han och ringde rektorn på den skola där han tänker sig läsa upp sina grundskolebetyg. På eget bevåg alltså! För familjer där allt ramlar på och fungerar (finns det sånna?) är detta kanske inget att yvas över men i den här familjen, där sonen prövat sina föräldrars tålamod intill och även ibland över alla gränser känns det som ett enormt steg framåt.
Eftersom jag redan i höstas bestämde mig för att släppa en smula på taget och ansvaret för denna pojk så fick jag ytterligare bränsle till det beslutet idag. Kan han själv ta sig i kragen och ringa så antar jag att han själv kan ta ansvar för sina studier. Förhoppningsvis får han nu träffa engagerade lärare som har förmågan att se honom som den han är och möta honom där. Då finns förutsättningar för att han kommer att behålla sugen och greja de här betygen snabbt och till nöjaktighet för honom själv.
Måste säga att det känns oerhört bra att våga släppa taget om honom och tilltro honom förmågan att ta ansvar själv. Gudarna ska veta att det inte är det lättaste med en strulpelle som den älskade glytten. Men nu är vi på väg, eller han är på väg och det är jag så glad för.
Håll tummarna för de engagerade, glada och kloka lärarna! Och för att den lille eniro-pojken, som han kallas av sin moster och morbror, ska få ork att ta sig ur sängen på morgnarna :-)
Så påbörjas och avslutas varje dag med rapporter om läget i Gaza. Vi får veta i princip allt om Israels attacker och om hur fasansfullt läget är inne i Gaza.
Och jag vet inte vem som har rätt och vem som har fel. Jag kan inte avgöra vem marken ska tillhöra och vem som borde flytta på sig. Som svensk uppfödd med demokrati till frukostvällingen är det enkelt att tycka att de gott kan dela på det där landområdet och leva i fred med varandra.
Och inte sjutton är det enklare för israeliska föräldrar att släppa iväg sina barn än vad det är för de palestinska. Inte sörjer man mindre beroende på vilken sida om avspärning man befinner sig. Jag kan inte ens föreställa mig att göra mina söner i ordning för krig, det finns inte i min värld att de skulle kunna skjuta mot andra människor oavsett nationaltiet och religion. Och att de skulle bli martyrer för att de död för att döda någon av motståndarsidan är nog inte riktigt deras grej. I vår familj har vi inte riktigt så hårda krav för att få vara martyr ett tag. Det räcker att plocka ihop efter sig och sina syskon FAST man är så sjuk...eller var det för ett par två veckor sen.
Vi ser intervjuer med israeler och palestinier och båda falangerna uttalar sig i hårda och fördömande ordalag över fienden såklart, annat vore ju märkligt, men bland alla frågor som finns hos mig frågar jag mig ständigt HUR ORKAR DE? Hur är de människor funtade som i år efter år, årtionde efter årtionde, sekel och sekel och årtusende efter årtusende orkar nära detta gemensamma hat? Jag fattar inte att man kan gå omkring och vara så arg så länge. Jo jag inser att jag är naiv och att frågan måhända är felställd men nog måste denna konflikt ha sin boning i ilska och känslan av oförrätter begångna för urminnes tider.
Och jag lyssnar på Ring P1 och inser att det kanske inte är så enkelt ändå för här diksuterar två svenska, fullvuxna män kriget där nere och de blir så osams att de verkar vilja riva ögonen ur varandra. Ja jag vet alltså inte om vad som är rätt och vad som är fel men följande reflektioner har jag gjort: Om man tillhörde den grupp som Hitler försökte utrota borde man kanske ha större fördragsamhet med andra gruppers rätt att finnas i världen. (Och jo, jag tar mig rätten att göra historiska generaliseringar. Det som hände under andra världskriget måste man kunna hänvisa till likaväl till vad Gud och Mohammed bestämde för mer än 2000 år sedan.) Och återigen, hur orkar människan befinna sig i ständig konflikt? Det övergår mitt förstånd. Hur mobiliserar man den stora massan att gång på gång ge sig ut på verdergällningsraider.
Nåväl, lev väl ni som kan och försök att hålla sams
Så är det väl? Att med ett nytt år känner man möjligheterna att förändra, att äntligen ta tag i det där man vill eller borde göra? Fast man har ju också möjlighet att låta allt vara som tidigare och inte ändra på ett enda dugg.
Och jag ska använda mig av möjligheten! På alla plan! Ska vi ta förändringarna först? Jo nu ska firman bli av, nu ska den startas och jag ska sätta igång att göra det jag brinner för. Jag ska använda mig av mina coachingtalanger och förmågor och se till att göra nåt vettigt av livet. Och jag har redan min första "riktiga" klient!!!
Och så ska sovrummet renoveras. Har fått löfte av äldste sonen som går sista året på byggnadsprogrammet att han ska komma och hjälpa mig att snickra ihop min säng. Först ska alltså väggarna hanteras med viss tapetrivning, uppsättning av återställare och sen inköp av väggfärg. Därpå kan sonen komma tillbaka och hjälpa sin mor och så ska garderobsdörrar, sängen och listerna målas i någon trevlig färg. Klart!
Resten av allt som jag har möjlighet att förändra ska jag låta vara. Måste ju finnas kvar att förändra till andra dagar och tider också. Man kan ju inte bli fulländad vid så pass unga år.
Nu återstår inte mycket av den efterlängtade julledigheten. Fast jag är ju sjukskriven ett tag till så jag känner ingen press alls. Däremot märks det på barnaskaran. Pär har åkt hem till jakt och fiske, Anna åker idag och Malin ger sig iväg på tisdag. Tuva är nu nerflyttad till sin nya, egen lägenhet där varken bredbandet fungerade (telefon till bredbandsleverantör) eller TV´n ville visa någon bild. Måste åka ner med en annan tv för att kolla om det är samma sak med den. Lite felsökning alltså. Känns ju lite konstigt att en sprillans ny tv inte känner av signalerna från antennuttaget. Johannes har nu bestämt sig för att återuppta sina studier igen. Han har inte helt och hållet skrotat tanken på att gå skejtgymnasiet och undrar nu hur snabbt han kan få godkända betyg för att komma in. Närbon har en jobbig tid framför sig eftersom han likt Johannes har vänt på dygnet. Han kommer att ha väldiga problem att somna i morgonkväll och orka upp till jobbet på måndag. Dessvärre påverkar det mig eftersom han tycker att det är så sabla tråkigt att ligga vaken ensam så då håller han mig vaken med diverse triviala samtalsämnen som skulle kunna avhandlas i dagsljus. Undrar just om det finns något bra sömnpiller att tratta i honom vid pass 22 så att han somnar som en klubbad säl? Tips emottages tacksamt.
