Å vad vi hade det roligt, och jisses vad bra det gick och blev. Vi visste att vi hade ett bra material men att det skulle mottas med sådana ovationer hade vi inte kunnat föreställas oss ens i vår vildaste fantasi. Publiken var verkligen något extra och applåderade och skrattade långt mer än vi trott. Och det är klart att när man känner till bakgrunden och kan de interna historierna så blir det ju genast lättare att tycka om.
Och bilden på inlägget från i förmiddags är väl inte helt rättvisande egentligen, om man ska vara petig alltså. Alla "artister" fick ju en likadan så jag ska förstås inte förhäva mig på något sätt. Men jag bestämde att om det är någon dag i livet man får vara kaxig så är det dagen efter en dylik, pyramidal succé. Och jag hoppas att alla de andra har gått omkring och varit stolta och glada över sina prestationer för de har de verkligen goda skäl att vara.
Men OM det nu varit "på riktigt", med nomineringar, val och prisutdelning och OM jag då blivit utsedd till bästa kvinnliga skådespelare så hade mitt tacktal låtit på följande sätt;
"Å, jag är alldeles överväldigad, inte ska väl jag..... Jo det ska jag visst....Och jag vill tacka juryn för ett utmärkt val. Utan er hade det här aldrig blivit verklighet! (plats för skratt.)
Och ett stort stort tack till Närbo som tränat texter, nött och motläst i all oändlighet. För att du trott på mig och för att du kom och tittade när allt var klart. Utan dig i salongen hade jag inte haft så roligt. Ett speciellt tack till Stig som var den som gav bifall till revyidén och som engagerade sig på ett underbart sätt. Du var så saknad igår. Men mina tankar var hos dig ofta ofta. Och Dvd´n ska du ju förstås få så att du kan titta ändå. Sen vill jag tacka manusförfattarna Trippel-L, Dubbel-G och Enkel-L för deras strålande manus. Jag visste direkt när jag läste era alster att jag ville göra de här rollerna, speciellt Elektrikern som jag sedan fått våndas över. Och så vill jag tacka regissören Stefan för stort tålamod, peppning och goda råd. Jag vill också tacka hela ensemblen och produktionen för en trevlig tid tillsammans. Att det finns så många talanger hos oss, det kunde man inte ana. Ett särskilt tack till SH för den stiliga tangon, du var så snygg!
Till sist vill jag framföra ett tack till er bloggläsare som hållit tummarna och lyckönskat. Ni har varit ett stort stöd. Ett alldeles särskilt tack går till Nemo för att du ser till att jag andas.
Må så vara att det är enkla råd du gett mig men de har hjälpt hela vägen. När nervositeten varit på väg att knäcka mig och huvudet blivit helt blankt, svart, tomt på allt vad repliker och texter heter så har jag ändå kunnat få fram ett "Nemo" i medvetandet och fokuserat på andning, in...ut...in...ut. Och plötsligt strömmar orden tillbaka. Här, hos Baravara, hittar man mer av den klokskapen, gå dit och läs vet ja....
Och nu har väl mina minuter slut så det är dags att ni drar mig av scenen, jag trivs ju så bra där...."
Och nu över till vädret, men det är ju helt fantastiskt va. Nu när klockan just passerat 21 står termometern på 22,5 ute, i skuggan, där det varit skugga sen 15. Och tidigare idag när vi traskat ner till bryggan visade termometern på en vattentemp på hela....Ja jag tror inte att det är sant men det är det....Kolla själv
20 grader alltså, nästan 21! Normalt har vi den badtempen först i slutet av juni....I morgon blir det ett premiärdopp.
Och nu ska den här trasan gå och lägga sig för när man får använda våld för att hålla ögonen öppna är det dags att sova. Bums i bingen och sov gott.
Ett litet PS till Fiffi bara, du är helt rätt ute. Sean Penn, Tom Hanks, Al Pacino och jag är helt i samma klass, men de är lite rikare än jag....
Vaknade 05.15 och kände direkt att det inte var någon idé att ligga kvar. Men fjärilarna i magen är under kontroll. Texterna sitter och det känns väldigt bra att vi kommer att ha ett rep på morgonen, en generalrepetition med publik vid lunch innan det är dags för grand opening och grand final (allt i ett liksom)
Så nu återstår bara att få i mig kaffet, borsta tänderna och tänka på andningen. Tack Nemo, det hjälper. I och för sig hade det nog hjälpt om du så sagt att jag skulle stå på huvudet och klia mig på fotsulorna.
Det har väl framgått att jag tycker om att gjuta betong-grunkor och nu har jag skapat igen. Nu är det ju också så att jag sätter igång och så får jag improvisera när mina inte alltid så färdigtänkta idéer inte håller. Och så blev det den här gången fast slutresultatet är jag ganska nöjd med. Ont i armen har jag också.
Nån snygg färg på kanske? Har inte bestämt mig än...tycker den är rätt ok som den är.
I morgon hörs jag inte av...i morgon går jag in för uppladdning, kolhydratrik kost, massage, mental träning, målvisualisering och andningsövningar. Och på fredag kommer jag att vara fullt upptagen med att vanka av och an, hoppa upp på scenen, framföra mina repliker och förhoppningsvis ta emot kollegernas applåder.
Jag är rätt slut efter en dag på jobbet och 4,5 timmars revyrep på det. Och missade i min paradroll. Helvetes djävlar. Ursäkta språket.
Jag kan replikerna, jag har storyn, pauseringen, betoningarna, rörelserna RUBBET
och likt förbannat blir det helt svart från tid till annan. Och jag VET att på fredag, när det smäller och gäller, då får jag tid att tänka efter för publiken kommer att skratta. Men det grämer mig så ofantligt att jag inte sätter den där figuren.....
Den hemska tvillingen, det vill säga jag, tog sig i kragen och gick iväg till frisören idag. Eller frisörskan var det faktiskt. Radion på, kanalen var Radio Guld och där spelas ju en del gamla godingar. Och för allt i världen en och annan gammal skitlåt också. Nåväl, ni vet hur det är när man hör något som man kommer ihåg från ungdomens glada dagar. Man vill gärna tralla med lite men såpass förstånd har jag att jag inte börjar sjunga hos frissan. Men pinsam blev jag ju ändå när jag plötsligt hör mig själv säga "Å den här var poppis när jag var ung!" Den betydligt yngre frissan nöjde sig med ett ganska platt "jaha" men hon gjorde ett bra jobb med saxen.
Om jag åtminstone inte sagt POPPIS!
Wig wam bam med Sweet från 1972, den var "poppis" då och jag är mest pinsam.
Hamnade som vanligt hos Nemo och hittade en kul grej. Givetvis var jag inte sen (jo det var jag faktiskt...men här är det nu) att ta mig an uppgiften och fundera hur mina svar skulle se ut. Så här blev det.
Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Den första bok jag läste själv var Barnens bibel. Innehållet i den var inte viktigt men däremot själva läsandet. Att plötsligt inse hur alla de där krumelurerna hängde ihop och blev berättelser. Och fråga mig inte hur det gick till men jag lärde mig läsa på något vis men man kan anta att Gud hade sitt finger med i spelet va?
Den andra viktiga får bli Mio min Mio av Astrid Lindgren. Så sorglig, skrämmande och vacker. Och att Mio och JumJum är de präktigaste gossar som går att finna hade jag överseende med redan på den tiden.
Och till sist, samtliga Kittyböcker som jag INTE läste. Inte en enda en läste jag och jag gjorde det i en prematur revolt mot likriktningen i klassen. Alla tjejer skulle läsa Kittyböcker men jag var ju redan som barn obstinat och beslöt mig för att läsa vad som helst annat. Och det gjorde jag. Så, varför sätter jag då dessa böcker som en av de viktigaste på en sån här lista? Jo för att där lärde jag mig att man inte behöver göra som alla andra, man kan tänka själv och det är jag rätt stolt över att jag faktiskt gjorde. Att jag i tider när det var så viktigt att vara som alla andra i åtminstone ett avseende (nää många fler men det är någon annan lista) avvek och gick min egen väg. Möjligen delade jag denna aversion mot "samma lika" med min syster Markattan?
Bonusböcker...Maria Langs tidiga deckare med Puck, Einar och Christer. Många var bra men de hon skrev i slutet av sin karriär var inte bra, en upprepning på alla föregångare. Och jag läser om en del av dem varje sommar. Hittade faktiskt ett gäng på loppis för några år sedan, osprättade! Vilken skatt.
Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Serier som i serietidningar läste jag nästan inte alls när jag växte upp. Hade däremot en period runt 20 när jag fördjupade mig i gamla djungelordspråk.
Men en bokserie som jag minns var Sven Wernströms Trälarna. Jag var 13 och låg hemma med en rejäl körtelfeber och bad farsan köpa hem något läskigt eftersom jag var inne i en mosterperiod i mitt läsande. Och farsan som slukade böcker i hela sitt liv kom hem med de första fyra i denna serie. Jag blev djupt besviken vilket jag skämdes för men började givetvis läsa ändå och som jag älskade denna bokserie. Jag sörjde inte nämnvärt att jag inte kunde gå till skolan på tre, fyra veckor för jag levde mig in i dessa trälars liv och ännu en sten till den sociala och socialistiska inriktningen i mig lades.
Nästa bokserie som varit viktig är återigen böcker skrivna av Astrid Lindgren, nämligen den om Mästerdetektiven Blomkvist. Å vilka trevliga stunder jag haft med dem. Om och om igen och än idag.
Och sen får det väl bli den überpräktiga Anne på Grönkulla-serien. Snacka om prettovarning. Fast lite rart och lite romantiskt och lite sorgligt...så det slank ner. Men uppriktigt sagt så slank det mesta ner och jag var av den uppfattningen att böcker ska läsas hur dåliga de än är. Jag har med åren omprövat den uppfattningen. Det finns ju så många bra böcker som jag aldrig kommer att hinna läsa så varför lägga tid och energi på sånt jag inte gillar?
Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Anders Paulruds Ett ögonblicks verk. Å så vackert skrivet. Och efter den boken var jag fast i Paulrud-träsket. Och nu blir det inga fler. Men det fina med böcker är att man kan läsa om dem, gång efter annan. Och ju fler gånger man läser en bok och har lika stor behållning av desto bättre är boken.
Musik eller inte när du läser?
Helst inte, men jag överlever med.
Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Liftarens guide till galaxen. Kanske betraktad som en smula "för gammal" för att uppskatta den typen av litteratur. Men jag tycker att den är hur rolig som helst.
Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Skulle i så fall vara om någon fick för sig att göra film av Paulruds Som vi älskade varandra men det är nog inte aktuellt så vitt jag vet.
Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Det har jag ingen som helst aning om men jag har aldrig förstått storheten i Jan Guillous Hamiltonböcker. Jag begriper inte hur man kan ägna 10 sidor åt att beskriva ett vapen.
Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Anders Paulrud
Anders Paulrud och
Anders Paulrud
Kramar för att han hade de snällaste ögon jag sett, en öl för att han säkerligen hade nån bra berättelse på lut när han tog en öl och en omgång stryk för att han dog för tidigt, innan han hade skrivit klart.
När vi är i stugan åker vi ibland till Banjoland och handlar. Där finns en loppis där man mest hittar bråte, men ibland har man tur. Det hade vi idag för vi hittade den här....
Gammal är den men med lite justerade detaljer. Och gamla grejer funkar ju ungefär som oss, går något sönder måste man ju laga det för att det ska gå att använda eller bli snyggt igen. Den observante ser att det är förberett för eldragning i toppen på lyktan, men jag tror nästan att det får bli ett blockljus till att börja med.
Idag, denna lediga dag, ska det stås i. Här ska åkas till stan och handlas diverse; byggtimmer till växthusgrunden. (Jo här ska bli växthus minsann), betong, armeringsjärn av grövre kaliber och fler lampor till trädgården.
Betong och armeringsjärn....Tja, kolla in det här så förstår du vad jag ska göra....fast den här gången i lite större varianter. Och lite andra betonggrejer ska det bli, åååå så roligt.
Så nu förstår ni att jag inte kan sitta här och underhålla, jag måste ju klä på mig och ge mig iväg, annars blir här inget gjutet idag.
Jag läste ett inlägg hos Nemo, och som alltid är det välskrivet och läsvärt men framförallt väcker det tankar hos mig. Han skriver om mobilblottning på tåg bland annat, ni vet de här människorna som alltid och högljutt ska delge världen sina mobilsamtal med vänner och bekanta. Gärna under långa resor, timslånga och mobilpratarna gör resan ännu längre. Som en evighet i skärselden. Ja men snälla, läs hos Nemo istället va? Han beskriver detta så mycket bättre än jag.
Men det ena ledde till det andra och jag funderade på varför jag bloggar. Och kom fram till följande; Jag började blogga ihop med min syster Markattan i en period när vi båda var hemma om dagarna. Vi har ju åsikter om det mesta och retar upp oss på dumhet, orättvisor och annat i världen som vi naturligtvis måste delge omgivningen. Men snart drog Markattan iväg och startade en egen blogg och jag satt ensam här och det hela utvecklade sig till en lite mer publik dagbok än vanligt. (Ja jämfört med vanlig dagbok alltså.) Och från början var det ju bara Markattan som läste men efterhand kom några fler och nu har jag en liten, men naggande god och tämligen trogen läsekrets. Visst skulle det vara roligt att ha många läsare, fast då blir det en annan grej det här med bloggandet. Just nu ser jag min blogg som ett ställe där jag får en del av den bekräftelse och uppmärksamhet som väl de flesta vill ha. Och det tämligen anonymt. Jag har aldrig fått några elaka kommentarer och jag har väl aldrig provocerat heller för att göra mig "förtjänt" av det. Men det är så trevligt med de här kommentarerna och jag upphör inte att fascineras av att det finns, för mig helt okända, som faktiskt klickar på min sida och läser mina ord och tar sig tid att skicka iväg en kommentar. För utan de här kommentarerna skulle jag nog inte fortsätta att skriva.
Till er som läser och skriver här; ni är så värdefulla för mig, ni gör mig glad och tacksam för att ni tar er tid. Kanske skulle vi inte alls ha något att säga varandra om vi träffades livs levande, kanske skulle vi rent av tycka att "den där var minsann en konstig ordning" men här är det ju inte så. Här blir vi ju lite smygkompisar och det gillar jag.
Det påminner mig om en sommar i slutet av 90-talet då jag upptäckte chattandet. Den sommaren var jag nyskild och nyss inkliven i en ny relation. Och killen han försvann till sin hemstad och där satt jag ensam. Ungarna hemma hos pappa och solo kvist för första gången i mitt liv. Vad göra? Oj vad många låtsasvänner jag fick, människor som jag aldrig träffade men som jag fortfarande minns och funderar över hur livet är för. Där var Skogsfrun, Speyside (de är gifta idag), Aquarius, Peg, Nicke Lilltroll och många, många fler. Så roligt vi hade och så fåniga vi var, men just då fyllde detta chattande sin funktion av socialt nätverk, precis som bloggvännerna gör idag.
Alltså det här med att jobba...är inte det lite överskattat va?
Jag skulle skicka iväg lite bloggvinster, you know, men jobbet satte liksom P för det. Herregud, hur viktigt kan det va med konsultavrop och registervård när man har halsband att skicka iväg till vinnare?
Tydligen hur viktigt som helst.
Så, det betyder att vinnarna får vänta till på måndag innan det dimper ner en vinst i brevlådan. Hemskt ledsen är den hemska tvillingen med det tar vare sig min arbetsgivare eller Posten någon hänsyn till.
Repetitionerna gick bra med undantag för några smärre fadäser, inget att skriva hem om. Hörs i morgon för nu somnar jag snart....tröttar än på mycket, mycket länge.
Å vad jag ser fram emot att den här dagen tar slut (och den har just börjat!) för först ska här arbetas och därefter ska det revytränas i SEX timmar. Ja men hur mycket ska en gammal, trött människa orka med?
Och det där revyrepandet....fjärilarna i magen börjar växa. Innan det är dags kommer jag att ha antagit formen av nån Lepidoptera gigantus och kan förmodligen flyga min väg. Å vilken skön tanke. Den sista utvägen kan vara att fälla ut vingarna och helt sonika fladdra iväg ut i solen. Men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Jag kommer att minnas förra revyn och vilken fantastisk känsla det var efteråt och det enda man ville var att få gå upp på scen och köra hela grejen en gång till.
Men först alltså rejält med träning och en hel del jobb men också 4 lediga dagar att njuta av lugn och ro.
Och innan jag åker till stugan har jag en del paket att lägga på lådan.
Det där med lunch är ett ständigt återkommande tema i vardagslivet. Läste för en tid sedan Trettioplus inlägg om hur att hitta den bästa lunchmaten. Helt korrekt i min smak.
På mitt jobb finns en massa människor att äta lunch med, ibland blir det medhavd låda, ibland lunch köpt i matsalen. Men allra helst följer jag med "gubbarna" ut. De här herrarna är en samling som jag tror har lunchat ihop sen urminnes tider och jag har hakat på först på senare tid. Det är Närbo, Herr J, Herr C, Herr N och sen varierar det. Ibland är Herr K med och ibland är det Herr W. Det som däremot aldrig, nåja nästan aldrig,* varierar är lunchrestaurangen. Vi går till Victoria, centralt belägen, på lagom promenadavstånd från jobbet. Och där äts det husmanskost av fin kvalitet. Servicen är god och snabbt går det.
Och när man följer med de här trevliga pojkarna, som nog måste sägas tillhör inventarierna, då vankas det godsaker till kaffet. De allra godaste flarn bärs in högtidligt på silverfat. Dessa flarn är, om man har tur, lite väl mycket gräddade så att de är mörkt bruna och smakar knäck. Och sedan ska flarnet knackas med kaffesked och därefter fördelas i lagom stora andelar. Företrädesvis är det Herr C som utför denna viktiga syssla.
Det munhuggs en del och diskuteras rätt mycket sport, Giffarnas "framfart" och Timrå IK´s bravader. Matcher hit och matcher dit men det är så trevligt att få följa med trots att mitt sportintresse ryms på ena handens lillfingernagel.
Det finns en tradition till i anslutning till dessa lunchpromenader, man går ALLTID samma väg både dit och tillbaka. Och ve den som avviker utan godtagbara skäl, då får man bassning av lunchgeneralen Herr C.
* Härförleden var sällskapet decimerat till Herr C, Herr W och Närbo och eftersom de två förstnämnda inte är lika noga med mat-ställe så röstade de på att gå på annat ställe och eftersom Herr C lever efter demokratiska principer fick han ge sig. Detta gjorde honom ledsen och nerstämd en hel vecka och det ska nog dröja innan sällskapet provar thaibuffé igen. Åtminstone om Herr C får bestämma...och det får han ju i regel.
Uppdatering: Herr J låter hälsa att Herr C ingalunda är lunchgeneral!
Söndagkväll och Närbo och jag är i stan för att tvätta. Emellertid måste vi fara tillbaka till stugan (som om det skulle vara ett måste :-) enär kisse bestämde sig för att kura i något gömsle och inte alls behagade åka bil.
Så vi ska strax ge oss iväg ut igen och inte mig emot, sover så gott där så det kompenserar gott och väl den halvtimma vi måste kliva upp tidigare.
Igår hade vi en lagom varm dag, lite blåsig men helt ok, men käre värld vad hände sen? Det blev svinkallt, så kallt att glöden i grillen slocknade och middagen blev ca 1,5 timme senare än beräknat. Den måste dessutom färdiglagas över öppen eld i öppen spis..Innan vi gick och la oss hade det hunnit bli 2,7 grader KALLT!!! Vi pratar minusgrader. Vi pratar cellsius. Men fatta...och så kallt det blev inne i huset. Den kåken är inte gjord för vinterövernattningar, den saken är klar. Men med elementen på och försvarets raff-set på kroppen och ligga nära, nära så överlevde vi polarnatten. Kisse klämde ner sig mellan oss och tillsammans lyssnade vi på vargarna som ylade i vinternatten. Sen somnade vi och vaknade av att solen sken och det var 15 grader varmt igen.
Ja och så har vi tävlat på längden och tvären och bredden och alla möjliga håll. Och jag måste säga att det är skönt att min egen halsbandstävling är avgjord och slutförd för det har tagit på en stackars gammal kropp att jaga in och ut på bloggen för att kolla vem som vann vad. Juryn har ju varit helt bedrövligt dålig på att informera den hemska tvillingen ska ni veta. Och jag blir så glad för alla glada, snälla, roliga tack-kommentarer och -mail.
TACK ska ni ha alla som deltagit och som skriver så snälla saker om mig, det börjar rent av stiga mig åt huvudet. Lite småmallig har jag blivit...Näää inte värst hörni.
Men nu ska den hemska tvillingen ta Närbo i hand och gå och kolla om tvätten är torr.
Ni ska få något fint att titta på under tiden.
Yngsta dottern på sin studentbal...så fin så fin så fin..... Å gamla morsan så stolt så stolt så stolt....
Ja nu har juryn kommit tillbaka efter en tid av diskussion, röstning, bråk, gråt och tandagnisslan. Och till sist kunde juryn enas och här redovisas resultatet. Dock har inte juryn någon större fotografisk förmåga eller talang så bilderna är så där i färgåtergivning.
Den här bilden visar inte alls färgerna på rätt sätt, men never the less så har Nemo just vunnit ett finfint halsband! Det går i någon ljungfärg som gör sig bra på vem som helst... Motiveringen lyder: Nemo var ju både först och hade rätt svar. En smula akademiskt men korrekt och snabbt. (Precis som ledorden i min myndighet, Snabbt, Rätt och Enkelt!)
Strandskatan vinner också ett stycke halsband, det här är ljust rosa. Det tror jag passar en skata som bor vid havet och säkert blir brun som en pepparkaka på sommaren. Och visst ska man ha valuta för att man en gång i världen bar på rätt svar i sin skolväska? Även om betalningen kom väl sent.
Fiffi, du vanndu vanndu vanndet vita !!!!! Och det kunde ju inte bli på något annat sätt med tanke på att du upprepa rätt svar ett flertal gånger. Eftersom det här halsbandet blev en smula kort ska jag komplettera det med en förlängningskedja. Då kan du bära det både tajt runt halsen och lite längre ner i halsgropen.
Speja, det blå blev ditt. Den som vågar dricka något som ser ut som grodyngel måste vara modig och då passar väl det här ypperligt.
Fru Furman jag är oroad över ditt tillstånd! Det måste vara något allvarligt med den som föreslår att bilden föreställer "små mustacher i psykedeliska såpbubblor". Fast jag måste tillstå att jag tyckte ditt svar var väldigt skojigt och tydligen höll juryn med. Så, det gröna halsbandet är ditt.
Ja det var väl allt....Näää, men titta! Den hemska tvillingen tycker att alla förtjänar ett pris och har minsann knåpat ihop lite tröstpriser....
Kolla här Under det ljungfärgade står det Ännelaij. Det bärnstensfärgade går till Tesstamente. Grönvitt blir Lottas. Och extrafint till en Markatta som står mig närmare än någon annan. Ja jag vet kära syster att du ville ha ett gräddiskärt men jag hade inte den färgen på lager. Däremot hade jag en mängd vita och en enda blå :-)
Så nu vill jag att alla som vunnit mailar mig sin adress dit jag kan skicka vinsterna. [email protected] är adressen du ska använda.
Och vad var nu rätt svar? Kolla in bilden nedan för rätt svar.
Eftertraktad, åtråvärd, någon som blir inbjuden, utbjuden, medbjuden....Va sa ni nu va?
På mitt jobb är vi två som har till uppdrag att köpa konsulter. Ja det betyder alltså att vi frågar runt bland konsultfirmor om de har någon passande till uppdrag X eller Y. Och så får vi svar och så anlitar vi någon av dem.
Och på andra sidan finns det alltså konsultsäljare och det är dessa som finner den hemska tvillingen och hennes arbetskamrat så himla intressanta.
Men idag började jag undra vilket århundrade vi lever i egentligen...Min kollega kom och visade inbjudan som han fått i snyggt kuvert från en av våra konsultleverantörer. Det var en fiskeresa och medhavd kock som skulle tillaga läckerheterna som gästerna drog upp. Jag passerade mitt postfack och där låg minsann ett kuvert till mig också...Triumferande slet jag upp det och läste... att jag var inbjuden till en tjejkväll...med MANIKYR och VINPROVNING!!!!!
Ja men hallå....
Nu är ju detta fullkomligt skit samma eftersom vi A) inte tänker delta och B) inte får delta och C) inte vill delta....
Men vilket snille kom på detta geniala grepp? Vem var det som listade ut att killar nog gillar att åka och fiska och tjejerna, de väna små varelserna vill säkert vara hemma på kontoret och få naglarna fixade?
Och till er som väntar på resultatet av den finfina tävlingen...ni får vackert ge er till tåls till i morgon. Så hemsk är jag....
Jag har faktiskt inte tid att sitta här och blogga. Jag har saker att göra, smycken att tillverka och hinner faktiskt inte underhålla er just nu,
Ni får helt enkelt roa er på egen hand. Förstår att det blir svårt men ibland måste man ha tråkigt för att veta när man har roligt. Klokskap som man lär sig när man studerar Alfons Åberg, så det så.
Men medan ni väntar på att jag ska komma tillbaka så kan ni ju ta och skriva lite kommentarer här och berätta vad ni gör när ni har tråkigt.
Det är visst tävling på lördag, Eurovision song contest, men jag ska inte titta. Då ska jag sitta här i en skön fåtölj framför brasan och njuta av att jag har rinnande varmt vatten direkt ur kranen.
För varmvattenberedaren fungerar även i år vilket jag är ytterligt tacksam för. Kallt vatten kan värmas på spisen för disk men inte sjutton kan man värma duschvatten på spisen så vida man inte föredrar dusch under vattenkanna, då kan den metoden fungera.
Klockan 19.15 kunde vi konstatera att våra listiga planer för att få vatten i huset fungerade. Ikväll kan jag diska i kranvatten och i morgon kan jag duscha i stugan innan vi åker tillbaka till stan och jobbet.
Idag lurade jag iväg Närbo och mig själv förebärande inköp av frukostmat och som av en händelse låg den lokala macken på väg till affären. Jag skulle ju bara visa honom de där megagoda muffinsarna. Och jag vet inte hur det gick till men två stycken följde med oss hem. Jag hann iallafall ta det där kortet jag tänkte ta redan förra gången jag köpte en sådan här liten goding. Lovley toffe muffin heter den!
Men nu vet jag vad det är för "nötter" på toppen...inga alls, för det är krossad knäck.
Och så här sugen var Närbo
Tja, vad ska man säga? Vi jobbar oerhört hårt på strandformen i år. Jo men svenska sjöar är ju inte överdrivet varma ens på sommaren så det är bra med rejält underhudsfett.
Är du sugen på ett fint halsband? Då har du chansen nu, kolla länken nedan.
Nu är den hemska tvillingen ren och nyduschad. Och trött. Man blir det när man ska ränna atter och fram för att öppna kranar, dra åt kopplingar på vattenledningar, fylla på vatten i pumpen, fylla på ännu mera vatten, öppna kopplingar, kolla vattenflöde, hämta vatten i lämplig tunna ...Ja ni fattar va?
Och tro för all del inte att vi fick något vatten ända in i hus och dusch. Nej då, tvillingen och Närbo är åter i civiliserade trakter där varmvattnet flödar ur vilken kran som helst. Inget kink här inte.
Ja men hur gick det då med allt vattenstök där ute på landet? Tja halvvägs kom det vatten, alltså till pumphuset och kranen där men sen var det tji. Förmodligen för att vi inte hade tillräckligt med tryck i pumpen. Och fotpumpen som skulle ordna den saken fungerade inte alls tillfredsställande. Vi får nog ta och pensionera den helt sonika. Ja men man kan inte ha en pump som inte pumpar, det förstår ju var och en.
Så vi monterade bort alla vattenledningar från vattenpumpen (mycket pumpar i farten nu) och körde den till närmsta mack och fyllde på med luft till rekommenderat tryck. På tisdag ska den fraktas ut igen och sen var det väl själva den om det inte ska fungera.
Jag har tagit några intressanta kort och tänkte att ni skulle få se ett av dem.
Vad är detta?
Det är förstås en tävling och de första rätta (eller roligaste) svaren renderar ett litet pris.
Nämligen ett utav dessa halsband, sötvattenpärlor och egen design. Exklusivt värre!
Det är alltså fem halsband att tävla om, ja två återstår ju att göra men herregud, jag är ju fullt upptagen med att fixa vatten ju. Så bland den enorma hord av svar kommer jag att dra fem vinnare och juryns beslut kan inte överklagas.
Nu är ju det här kanske mest tjejgrejer (jo jag är fast i fördomar om både det ena och det andra) men det kan man helt och hållet bortse ifrån. Om man nu är av hanligt kön så kanske man inte själv umgås med slika fördomar som jag eller så kanske man har en flicka/tjej/kvinna/tant eller liknande i omgivningen som man vill traktera med lite grannlåt. Kan det vara bättre???
Se så, lämna en kommentar om vad den övre bilden föreställer så kanske lyckan ler emot dig. (Nån tusan måste den ju rimligen le emot när den bara grinar surmulet mot mig!)
200 är det antal inlägg jag skrivit på bloggen. Grattis bloggen, vi fyller alltså 200 inlägg. Och tanken var att jag skulle skriva något fint och kanske också dela ut några presenter. Det får anstå till i morgon för jag är inte på humör för kalas.
Noll är antalet liter vatten från kallkällan som vi fått upp. Inte fan hjälpte det med pumpen som Närbo var och hämtade i stan. Och just nu är jag redigt less på att det är samma visa vareviga år, en rejäl happening för att få upp vatten. Men det är ju tämligen världsligt om än retligt och förargligt.
1000 djävlar är däremot vad jag känner när jag läser följande på Aftonbladet. För er som inte orkar läsa länken kommer här en kort sammanfattning. Det handlar om en arbetslös kvinna i Nybro i Småland och där finns uppenbarligen inte många jobb att söka. Hennes mamma dog i april och naturligtvis tänkte Tuula, som hon heter, åka till Helsingfors för att vara med på begravningen. Man har ju liksom inte en uppsjö av mödrar att begrava så det är ju ganska självklart att man vill delta.
Och eftersom hon faktiskt gav sig iväg så förlorade hon sin a-kassa under en vecka!!!! Och motiveringen för det lyder "- Man drar ju gränsen någonstans, skattebetalarna betalar för dem som är aktivt arbetssökande. Om man då gör något annat så är vi inte beredda att betala det." Den som säger detta heter Lars-Erik Mellilä, och är expert på arbetslöshetsförsäkring på Arbetsförmedlingen. Och han fortsätter med "Åker man och besiktigar bilen eller till sin svärmor på ålderdomshemmet så är man inte aktivt arbetssökande, säger han. "
Och jag undrar om en arbetslös har gått och blivit livegen i en hast? Äger staten och dess myndigheter den som är i behov av a-kassa? Kommer det att gälla även den som är sjuk eller är det kanske så redan nu?
Men vad i hela helvete är det som har hänt? Finns det ingen som helst humanitet kvar? Människovärde; är det ett begrepp vi slopat? Sunt förnuft??? Nä det ska vi väl inte heller hålla oss med va?
Vad är nästa steg? Är det att pensionärer ska stå med mössan i hand och bocka och niga för att få sin lilla magra pension utbetald varje månad?
Ja och i jämförelse med detta så är ju mina vattenbekymmer inte så väldigt mycket att reta upp sig på när allt kommer till kritan. Jag tar nya tag ihop med Närbo i morgon så löser det sig väl så småningom.
Och ett ps till den där Mellilä på Arbetsförmedlingen samt till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin vill jag bara säga...Jag är skattebetalare och jag kan med glädje och stolthet vara med och betala för att Tuula ska få a-kassa även om hon sticker till Finland för att gå på begravning. Jag är inte tjurigare än att jag kan ha överseende med att arbetssökande till och med besöker svärmor eller besiktigar bilen...Hur många gånger per år besiktigar man sin bil???? En eller kanske två om man har otur. Hur lång tid tar det? En kvart kanske...JO jag har råd med att di arbetslöse får pengar ändå. Och det hade ni också haft om ni inte sänkte min skatt så enormt.
Om man ska få upp vatten till sin vattenpump måste man ha tillgång till en pump och vatten. Ja det låter ju självklart men nu pratar jag alltså inte om den pump som pumpar upp vatten till kranarna så att vi kan diska och duscha och sånt.
Först har man en vattenkälla, i vårt fall en kallkälla i skogen som rikligt förser oss med vatten. Därefter tager man en vattenpump och installerar efter vattentankar och ledningar och diverse annat. Och så ser man till att det finns vatten i pumpen så att den inte står och går torr för då kan motorn brinna och skära och annat elände.
Men så måste det vara ett visst tryck i pumpen också för att den ska orka dra fram allt vatten man vill ha.
Ergo; för att få vatten till sin vattenpump måste man ha vatten och en pump. Och det är ju något av en paradox eller hur?
Och gissa hur glada vi är just nu när vi inser att vi glömde den där sabla pumpen hemma i garaget? Faktiskt inte alls glada. Och hela dan har gått åt till detta elände. Hämta vattenpumpen medelst skottkärra uppe i bilen, 800 meter bort, uppför backe och nerför backe. Koppla ihop ledningarna borta vid vattentanken (en stor cistern som står i skogen) och sen montera ihop pumpen med kopplingarna uppe vid stenen där pumphuset bor. Och så till sist (trodde vi som vanligt) hämta en hink vatten nere vid sjön för att mata pumpen.
Hahahaha, tryck obefintligt. Fotpumpen glömd i stan. Hämta mer vatten. Hämta ännu mer vatten. Pumpen fortfarande i stan. Hämta mer vatten. Ingen fotpump och inget kranvatten.
Efter 6 timmar gav vi upp och nu är Närbo på väg till stan för att hämta den sabla pumpen som inte såg till att hoppa in i bilen i går.
Och när jag går och lägger mig ikväll vill jag ha vatten i kranarna, varmt vatten så att jag kan diska utan att behöva hämta sunkigt sjövatten, värmt på spisen. Är det för mycket begärt va va VA?
Min dag började strax före 6 i morse. Kvart i sju var jag på jobbet och satte igång dagens sysslor. Och för en timma sedan, klockan 21, kom jag hem. Och med undantag för lunch har jag jobbat, jobbat och jobbat lite mer.
Men på väg hem svängde jag förbi Preem och inhandlade min nya favorit. En muffins (eller ska man säga muffin när det handlar om en?) som är det godaste jag ätit i fikabrödsväg. Eller fikabröd är kanske en underdrift, det är mer som en veckas ranson av fikabröd.
Den är alltså stor och så god att jag allvarligt funderar på att traska iväg för att köpa en till. Men jag råkar veta att det inte fanns fler idag så jag sparar det.
Och eftersom den inte bara är god utan ser ut som en bagares vackraste dröm tänkte jag fixa en bild på mästerverket. Jag kom ihåg den föresatsen när jag la den tomma muffinsformen på bordet bredvid mig.
Tänk er istället en rejäl muffin med någon blandning av nougat och choklad bredd över "toppen" och så en drös med goda nötter (har inte listat ut än vad det är för nötter...kan vara mandel också) och inne i själva skapelsen finns drösvis med kolasås, krämig, guldbrun, gudomlig.
Revyn närmar sig med stormsteg och vi tränar som galna....en del av oss. Andra gör väl så gott de kan men har så många andra aktiviteter som måste prioriteras. Vilket betyder att repen blir en happening varenda gång. Vem kommer och vem kommer inte? Vilka scener kan vi öva och vilka får vi skjuta på till "annan gång"?
Och det är rätt irriterande när man förberett sig och tränat in repliker men sen inte får fullfölja.
Min fråga är varför man anmäler sig för deltagande och sen inte kan delta? Lite trött på det här nu.
eller vad du nu har gjort i helgen så har jag vankat omkring i trädgården med öronen fulla med hörsnäckor till mp3-spelaren. Spelaren har varit laddad med inlästa texter till revyn. Det är nu mindre än en månad kvar till revypremiären (första och sista föreställning går av stapeln vid samma tillfälle, exakt samma tillfälle) och nu sitter texterna.
Jag har fördelen av att vara någon form av sammanhållande länk och får ha såna där flashiga programkort där jag kan ha lite stödord nedskrivna. Inte för att jag tänker använda mig av dem, givetvis ska jag kunna mina repliker, men det leder till att jag kan vara en smula mer avslappnad än många av mina revykolleger. Men några av numren måste även jag klara mig utan hjälpmedel och dem har jag lagt lite extra krut på. Närbo har varit ett stort stöd av flera skäl, först och främst för att han inte fnissat åt mig när jag travat runt på gräsmattan och frånvarande deklamerat för både trast och bofink men också för att han så småningom motläst.
Och nu kan jag meddela att nu sitter replikerna. Jag har jobbat hårt, tagit om och tagit om i all oändlighet. Kan ni föreställa er hur oerhört tjatigt det måste ha låtit? Jag kan konstatera att Närbo och kisse är tålmodiga typer. Jag framför mitt djupt kända tack.
Det här med att vandra runt medan man lär sig något är en beprövad metod. Det är nämligen så att hjärnan är betydligt mer mottaglig för kunskap och läraktig när kroppen rör sig. Har du ett svårlöst bekymmer så är det mer troligt att du löser det om du ger dig ut på en promenad eller springtur (om du är lagd åt det hållet). Och i och med det halkar jag in på ett av mina favoritämnen, skolan, och deras fanatiska försök att få ungar att sitta stilla och jobba. Det här med att hjärnan tar in snabbare och enklare om kroppen är i rörelse är ju inget jag hittat på själv. Och den kunskapen borde ju finnas i den organisation som har som uppgift att förmedla kunskap. Och ändå kämpar man för allt man är värd för att motarbeta denna inlärning. Jo jag begriper att det blir lite stökigt att ha ett gäng ungar som vandrar omkring i sin jakt på kunnande...men jag tror man gör sig själv och ungarna en otjänst. Låt dem röra på sig så att de lär sig allt de vill och behöver och lite mer ändå.
Helgen är snart över och det börjar bli dags att återvända till civilisationen och en varm dusch. Det är ungefär det enda jag ser fram emot efter några dagar här i tystnaden.
Tystnad är förstås ett relativt begrepp med tanke på att fåglarna sjunger dygnet runt som om deras liv stod på spel om de inte hela tiden lät höra ifrån sig. Och vad är det för en krabat som gång på gång upprepar Hahahaha jag visste jag visste jag visste? Retsamt värre om du frågar mig. Vad sjutton har jag missat nu?
Möjligen det faktum att katten föredrar att hålla sig undan. Hon känner väl på sig att det bär iväg till instängning i stadsvåningen och tycker att hon har det bättre här. Och det kan man ju hålla med om, problemet är bara att ingen kommer att utfodra henne och släppa in när det blir trist att vara ute.
Så ska hon få mat och sällskap får hon allt lov att pallra sig fram strax och hoppa in i transportväskan.
Uppdatering: Just som jag skrivit färdigt ovanstående och loggat ut från bloggen så dök den lilla slarvmajan upp och påbörjade tvättning. Man ska väl va snygg innan man åker till stan va?
Livet i sommarstugan är ganska enkelt. Eftersom vi ännu inte kunnat ta hit vattenpumpen så blir det tämligen spartanskt. Ingen dusch utan tvagning sker i uppburet och uppvärmt sjövatten. Den lilla sjön är ganska brunfärgad och håller sig med en otvetydig myrdoft. Inte fy skam för man känner att man lever när man gör sig ren i sådant vatten. Även disken tas om hand i detta men däremot sköljer jag och borstar tänderna i hitkånkat dunkvatten.
Var alldeles nyss ute och sällskapade med Närbo på hans lilla eldningsplats. Förra helgen eldades en enorm rishög upp och den låg kvar och pyrde när vi kom hit i torsdags. Förskräckes nu inte alla ni brandmän som kastar ett getöga på den hemska tvillingens blogg, brandhögen har varit under konstant kontroll så ingen skada är skedd.
Nåväl, på brandplatsen kilade en liten skogsödla omkring, söt så det förslår.
Bilden hämtad från sv.wikipedia.org/wiki/Skogsödla
Och kolla vad som hänt med björkarna sen igår! Den har utvecklat gröna små musöron, ungefär lika söta som skogsödlan.
Men nu tackar jag för visat intresse och går ut och sätter mig här...
