På något konstigt vis har söndagar förvandlats från en ledig dag med viss jobba-i-morgon-ångest till en dag fylld av stress. Förvandlingen skedde för många år sedan i och med att jag och mina barns far gick skilda vägar. De söndagar som barnen var hos mig var ett elända. Dels skulle jag hinna med att göra en eller annan läxa med dem och dels skulle det tvättas. Och mat skulle de ha innan vi tog oss till stationen och tåget hem till pappa igen. Och från början åkte jag med dem på tåget för att ta det mötande tillbaka till stan. Och det var här någonstans som min söndagsstress grundlades. Och trots att livet sedan dess förändrats och jag alls inte behöver ila och jäkta så fortsätter stressen. Naturligtvis blir jag grinig och irriterad och det går ju lätt ut över dem som befinner sig i omgivningen. Kan man begripa sånt?
En sån här dag, speciellt med de erfarenheter jag har av hur söndagar kan se ut då det verkligen är stressigt, skulle ju kunna bli hur bra som helst med strass i mängd.
Lång sovmorgon, lång frukost, dusch och därefter promenad för att köpa tidningar och nåt gott till fika (samt middagsmat) och sen kan man ju luta sig tillbaka. Idag behöver jag inte tvätta för det gör T på tisdag eller onsdag då hon är ledig. Idag behöver jag inte läsa läxor med någon alls eftersom de barn som går i skolan sköter det själv och dessutom inte är hos mig. Idag behöver jag inte ha maten på bordet förrän vid 18.30 då T kommer från jobbet.
Idag ska alltså dagen fyllas med strass, strass i mängd, strass i olika färger. Ja strass av mental karaktär. Jag ska alltså se till att dagen framlevs i lugn och harmoni för både mig och omgivningen. Så nu efter lång sovmorgon ska det bli dusch och därefter frukost. Sen promenad på glashala gator efter nattens regn som förvandlat snön till is och jag ska inte reta upp mig ens på det...is kan ju i vissa fall se ut som strass så det ligger ju helt i linje med mina planer för dagen. Ja sen är det väl dags att läsa tidningarna och fika och kanske det blir en liten tupplur också...
Nixpix, livet ville annat igår så middagen blev inställd. Eller det är ju egentligen en sanning med modifikation. Dotter T och jag traskade iväg till liten gårdssylta och intog två rätter, en pizza till henne och en pizza till mig, =2 rätter. Men av den planerade middagen som jag skrev om i tidigare inlägg blev intet så den har jag kvar på pluskontot att se fram emot.
Däremot blev det en hel mängd gnäll precis som jag misstänkte i förra skrivelsen. Och faktiskt ännu värre än jag hade kunnat föreställa mig. Och Markattan som var inne och kommenterade det inlägget och varnade för hastigt påkommet martyrskap var snubblande nära att få rätt. Var rejält less och förbannad när jag kom hem och var tvungen att jobba över för att en del anser sig stå över sådana futiliteter som att hjälpa till, göra rätt för sig eller helt enkelt bete sig som folk.
Men jag var bara martyr en stund, sen jobbade jag undan det jag kunde och sen kollade jag in filmen jag köpte igår, Mamma Mia. Vilken flax att jag var ensam och att middagen blev inställd så att jag med gott samvete kunde avsluta en rejält arbetsam dag med gott samvete och en god film. Allt verkar till det bästa sålunda.
Eftersom min dator och jag har lite olika syn på det här med att jobba över och han faktiskt (jo, min dator är av hankön) bestämde sig för att han jobbet färdigt innan jag hade gjort detsamma så är jag nu på väg till jobbet en timme före ordinarie avgångstid. Och till på köpet utan ett enda uns av martyr på axeln. Martyren har nog sovit över och kommer för sent idag :-) så nu går vi tyst så att jag slipper det sällskapet idag. Shjyyyyy!!!!
I morgon står en roligt träff med två nyfunna vänner på schemat men nu är det tveksamt om den blir av. Jo någon gång blir det ju men kanske inte just i morgon. En av kvinnorna har fått andra, viktigare saker att göra. Familjeangelägenheter och de går förståss före. Men lite besvikelse finns det allt i mig för jag har sett fram emot den här kvällen och dessutom skulle vi gå till min favoritrestaurang. Ja den ligger ju kvar så det får ju bli en annan gång fast det lär ju dröja med tanke på att vi nu går in i advent med allt vad som där tillhör av glöggaftnar och julklappsbestyr. Men med lite tur ordnar det sig ändå så jag håller tummarna för att logistiken går ihop sig för min kompis.
Om inte annat får jag kompensera mig redan på fredag då och jag och en annan kompis ska träffas och dricka lite vin och äta lite gott och sånt som hör till gamla vänner.
Men först ska arbetsveckan klaras av och med tanke på allt gnäll som förekommer i vårt landskap kommer jag att vara helt slut innan det blir fredag. Att så få kan gnälla så mycket om så lite....det är rätt märkligt. Men gnäll ni så ska jag se till att få lite vettigt gjort så kan ni ta åt er äran sen, ni brukar ju det. Se där, ett ämne att avhandla med vännen på fredag!
Visst är det märkligt att jag alltid lyckas somna just när det är något på radio som jag absolut vill höra? Jag är en hängiven lyssnare av På minuten på P1. Detta enastående program sänds på lördagar klockan 15.03 och på söndagsmorgon klockan 8.30. Som extraservice är det repris även på måndagkväll sent sent.
Ja och vid lördagssändningen så är det ofta dags för fika och så pratar G och jag om något intressant och så missar jag På minuten. Eller jag hör inledningen men missar slutet. Och på söndagsmorgon är jag ju i vanlig ordning uppe med tuppen så där vid 7-tiden och så kör jag min vanliga helgmorgonritual, med toabesök (ursäkta), rök på balkongen och sen en glutt i tidningen. Sen är det himla skönt att krypa ner i bingen igen och då är det förmodligen Vetenskapens värld på radio. Jag lyckas hålla mig vaken till På minuten och hör återigen dagens panel beskriva regler, besvara den personliga frågan och höra vad domaren lyckats vaska fram för fint pris till segraren men sen kommer han, John Blund, och ser till att ögonen faller igen. Men hallå, varför ska jag inte kunna hålla mig vaken denna lilla halvtimme? Men det gives ju en chans till och det är 23.30 på måndag, gissa om jag somnar gott?
En sån formidabel teknisk lösning det finns på detta dilemma; mp3-spelare och sr's fildelning, Man surfar in till www.sr.se och laddar helt enkelt hem senaste programfil och laddar ner till världens bästa apparat och sen har jag sömnpillret räddat för flera kvällar. Min mp3-spelare är inte dyr men innehåller radio och så bor alltså John Blund i den. Han och jag har för det mesta haft ett mycket gott förhållande, ibland har han övergett mig men det kan jag ha en viss förståelse för. Det är under perioder som jag haft en urjobbig arrbetssituation och förmodligen inte alls varit rolig att umgås med. Vi har fortfarande efter alla dessa år ihop lite svårt att komma överens om när han ska strö sin sand i mina ögon, ofta blir det alltså en smula för tidigt. Möjligen är det så att han knappt hinner öppna sin sandpåse innan jag somnar och då kanske han tror att han inte behövs men det är helt fel. För finns han inte där i min lilla ljudmaskin så är det lögn i h-vete att somna alls.
Men nu får den gode John hålla sig på annat håll för jag måste hålla mig vaken tills brödet är färdiggräddat. Lev väl
Å vilken skön dag! Lång sovmorgon, prata med syster och den emigrerade dottern. Frukost med påhälsande dotter och allmänt slappande. Middagsplanerna klara men ej genomförda och sen lite tv eller film. Eftersom jag var på födelsekalas i torsdags missade jag programmet Himmelen kan vänta men tack vare svt.se kan man ju kolla i efterhand på nätet. Strålande, tack public service för det.
Nåväl, jag väntade spänt på att den där serien skulle börja men var lite tveksam till upplägget. Risken är ju överhängande att det blir för gråtmilt men å, vilke balans det är. Programledaren Anne är helt suverän i konsten att komma nära de viktiga, avgörande frågorna utan att blotta personerna som bär en dödlig sjukdom. Det är så vackert beskrivet, med sådan känsla för både medverkande och tittare. Fantastiskt fint och angeläget. En av de medverkande, en anhörig sa "det kan drabba vem som helst, när som helst, men det tänker ingen på". Han har helt rätt, man tänker inte på sin egen dödlighet utan traskar på i livet som om det var en rättighet att leva. Och kanske är det så det ska vara. Men vi kombinerar det där traskandet med att gnälla väldigt mycket, om bilen, den låga lönen, den dumma chefen eller vad det nu är som upptar våra tankar. Och gnälla måste man kanske också få ibland....men borde vi inte vara lite mer ödmjuka inför livets mysterier och händelser?
För de som får en dödsdom i form av en sjukdom som inte går att bota låter väl sällan livets sista tid gå åt till att gnöla? De brukar se till att få gjort sådant som uppskjutits till "sen" för sen är här och nu finns ingen tid att förlora. Varför har vi så svårt att lära oss av andra? Varför sätter vi inte igång och gör det vi ska göra sen? Sen kanske inte finns. Och om det inte finns så är sen försent.
Ja, himelen kan vänta men livet väntar inte, det pågår för fullt här och nu och det är bara att sätta igång och leva det så meningsfullt man kommer att önska att man gjort, då, sen, när döden knackar på. Först ska jag bara gnälla lite över vädret....Nej, skojar bara lite...jag ska klä mig lite varmare och ställa mig vid spisen och föda barn, det blir man varm av. Och när jag gjort det ska jag fröjads över att få äta middag med tre av mina kids och höra dem kärleksfullt gnabbas utan att fräsa åt dem. Och när ingen av dem vill ta disken så ska jag diska den själv med glädje bara för att jag kan. Och ren blir den också! När jag står där och diskar ska jag tänka på de vänner jag ska träffa nästa vecka. Två stycken nyfunna på onsdag som ska coachas och delas middag med och en gammal på fredag som det ska drickas vin med. (Fast då ska det sägas en eller annan "sanning" om sakernas tillstånd. Vi arbetar på samma ställe så det finns en del att avhandla, rädd för att det blir en del gnäll då.)
Önskar dig en god helg gör den mindre hemska tvillingen. OBS! Menar alls icke att det finns en tvilling som är hemskare än jag...menar bara att denna tvillingen blivit mindre hemsk om så bara temporärt :-)
För precis 21 år sedan föddes min dotter T, hon är nummer 2 i syskonskaran. Redan som nyfödd var hon det sötaste barn man kan tänka sig. Lite livlig var hon allt men i det mesta alldeles lagom. Och som hon har utvecklats, till en mycket klok och mogen kvinna, med stor intrigitet och oceaner av omdöme. Fantastiskt, Får ofta höra att hon är lik mig och det stämmer nog men hon är ju den förbättrade varianten. Oj så smart den tjejen är. Och idag fyller hon alltså 21 och ska firas. :-) Igår var hon alldeles vimmelkantig eftersom hon nu fått lägenhet just i de område hon vill bo. Så nog finns det anledning att fira. Det blir god middag och en liten tårta kanske och möjligen nåt litet paket....
Varje gång T fyller år minns jag en man som jag på den tiden träffade ungefär varje dag. Han heter Tage och förestod byns affär. Eftersom T´s pappa glömde att tanka bilen kvällen innan T aviserade sin ankomst till världen så fick vi väcka Tage i svinottan för att få honom att öppna affären så att vi kunde tanka och åka till BB. Och givetvis ställde han upp och sen dess hade han verkligen något att ta fram när han skulle retas med mig. Och det gillade han, att retas med mig. Jag hade heller inget emot detta munhuggande då jag lika ofta som Tage gick segrande ur striden. Och när han en gång presenterade mig som "Ett av de trevligare rivjärnen på den här halvön" så skaffade han sig livslång immunitet. Och varje 20 november blev han inbjuden på kaffe och tårta för att fira hans del i T´s födelse.
Så, grattis min älskade dotter, du är så fin och jag är så stolt över dig. Och tack Tage för din hjälp. Och tack Hasse för alla barn jag fått av dig.
Jag borde nog gå i ide så här års för jag blir ganska gnällig och trist när kylan och snön belägrar landet. Och det har den alltså gjort vilket låter sig förklaras med att det är november. Kan man tänka sig nån mer meningslös månad? Mörkt är det (om man inte tänder ett ljus eller två), kallt är det (klä på sig så att man liknar en kåldolme och rör sig lika smidigt) och som ett brev på posten kommer först snö och raskt därefter regn så att det blir blaskigt och halt. Lovely hörrni!
Nåväl, just nu har jag väl egentligen inte större bekymmer än att det trådlösa tangentbordet håller på med någon sort självständighetsdemonstration och vägrar fungera. Det är nån form av usb-driven historia med tangentbord och mus. Musen fungerar felfritt men tangentbordet som sagt vill inte jobba mer och ändå är det bara två månader gammalt. Kanske har hamnat i trotsåldern eller så lider det också av någon novemberblues. Men har man inga större bekymmer än så bör man kanske vara glad och tillfreds va. Fast mina leder är inte direkt hjälpta av det här för av någon anledning blir värken i fingrarna värre när jag skriver på det inbyggda tangentbordet. Världsligt, det är vad det är!
Så, nog med skrivande nu så ska jag istället ge mig i kast med att övertyga tangentbordet om att demonstrationen är olaglig och att han bulleribas ska återgå i tjänst. Annars....
Just nu, med vita vidder utanför fönstret och med kylan krypande i hela kroppen, skriker hela mitt väsen -NEJ TACK till den kommande julen. Har aldrig varit så förtjust i det där städandet, handlandet, matlagandet, bakandet och fejandet och nu är det värre än vanligt. Vill helst åka bort till något varmt, avlägset ställe och strunta i traditionerna. En överbliven resa någon?
Och eftersom snön och vintern nu tydligen gjort sitt intåg för i år så kommer nu hurtfriska människor strålande glädjas åt att "det blir så ljust när snön äntligen kommit". Mitt svar blir som vanligt syrligt och trumpet att det går utmärkt bra att tända ett ljus eller en lampa om man nu lider av att det är mörkt. Då kontrar dessa normalt trevliga människor med att barnen blir så glada när det är snö. Jaha, och? Kan vi nöja oss med att det ligger snö i diverse pulk- och skidbackar kanske? För på trottoarerna där jag vistas behövs ingen snö alls, det blir bara halt och bedrövligt. Och sen inträffar ju efter några dagar ett mildväder som leder till slask och blask och sen blir det kallt IGEN och slasket fryser till is och så blir det ännu halare. Nej, låt mig slippa snö och jul i år, please!
Undrar om denna gnälliga önskan kommer sig av att det är söndag och en ny arbetsvecka ligger framför mig eller om det beror på att mina leder än en gång gör sig påminda och jag vet vad jag har att vänta. Nämligen iskyla i kroppen oavsett hur varmt det är runt omkring mig och ett molande i vareviga led. Tänk hur det känns att tugga staniol så vet ni hur det känns i mina leder. Stackars den hemska tvillingen :-)
Fast bilen går bra (om jag hade haft nån vill säga).
Men jag ska väl avsluta lite positivt ändå...bara 5 dagar kvar till nästa ledighet.
Long time no see...har ägnat min lediga tid åt att träna. Låter ambitiöst va? Ni får fundera ut själva vad jag kan ha ägnat mig åt. Utöver detta har både jag och min närbo (för tillfället sambo) jobbat en hel del övertid och då blir linan till nätet upptagen och bloggande blir omöjligt.
Men nu till rubriken: Hur har den här Sven-Otto Littorin funderat ut det här med ungdomsgarantin? Efter vad jag förstått går den garantin ut på att ungdomar mellan 16 och 25 år som varit anmälda på arbetsförmedlingen i tre månader ska kallas in för nån typ av sysselsättning, Viss ersättning utgår. Gott så....MEN.... Min dotter T befinner sig i just det läget med den lilla skillnaden att hon faktiskt har en praktikplats. Den platsen har hon i tre månader och har haft den enorma turen att ledarna är fantastiska på alla sätt och vis. Jag kan observera hur T vuxit ytterligare under den korta tid hon gjort av sin praktik. Och hur kommer nu Littorin in i det här resonemanget? Jo, nu har T fått kallelse till arbetsförmedlingen för ett deltagande i ungdomsgarantin. Jaha, byta praktikplats då eller??? Eller få riktigt jobb??? Ja man kunde ju drömma.....
NEJ DÅ, T förväntas nu bryta sin praktik (som ska pågå till årsskiftet om hon inte får jobb innan dess) för att sitta på arbetsförmedlingen och "lära sig skriva CV" och personliga brev. Fast den lilla meningsfulla sysslan får T ägna sig åt även på sin praktikplats! Och har någonsin det faktum att man är en överdängare på att skriva CV lett till ett jobb?
T är alltså en del av den växande skara ungdomar som inte kommer in i arbetsmarknaden. Hon är en del av UTANFÖRSKAPET enligt vår regering. Men så himla fint då att samma regerings regler just för den här enskilda individen innebär att möjligheten till riktigt arbete seglade ännu längre bort och kvarstannandet i UTANFÖRSKAPET blir längre. ELLER?
Är det månne någon som övertolkat reglerna? För tydligen så sker den här kallelsen till ungdomsgarantin helt slumpmässigt eftersom inte alla i målgruppen blir kallade. Har AF tombola efter fredagsfikat för att lotta ut nästa kull av lyckliga CV-skrivare? Och nån fredageftermiddag hade T turen att bli dragen (vid näsan då) och går miste om praktikplatsen för att sitta ett antal timmar på AF varje dag. Grattis du min duktiga dotter. Grattis att din tid att kliva in i innanförskapet inföll under Alliansens glansdagar. Grattis du som får ta stegen in i vuxenvärlden under den era då vi medborgare ska få lära oss mottot: "Var och en sin egen lyckas smed" handfast och konkret.
Och till Littorin; På vilket sätt har du tänkt att denna åtgärd ska leda till att T får ett arbete? På vilket vis kommer hennes CV-talanger att skapa fler jobb som hon kan slåss om? Jo, jag vet, bristen på arbete och de låga ersättningarna ska fungera som incitament för folk att skapa sina egna jobb. Att dra igång sin egen lilla firma. Men är det så klokt det? Är det vettigt att ungdomar som inte får anställning ska starta eget och riskera att gå i putten kort därpå med skulder lagda till arbetslösheten och UTANFÖRSKAPET?
Den här morsan är helt galen av frustration över hur regeringen tänker. Önskar jag hade dem här så skulle jag bjuda dem på både frukost och brandtal. Jag skulle ringa hit min fina T och be dem beskriva hur deras finfina reformer ska hjälpa henne för tänk att det begriper inte jag.
...är väl som man kan vänta sig en novemberdag. Nån plusgrad, ingen snö än (ja bortsett från det där misstaget förra veckan) och det ser ut att arta sig. Fast nu ringer en liten minnesklocka i bakhuvudet...sa de inte på vädret igår att det skulle dra in ett regnområde? Fast nu är ju inte detta en SMHI-blogg så nu slutar jag....Konstaterar att det är väder, det får räcka.
Jobbade hårt igår. Full huggning precis hela dagen och det fortsatte även när jag kommit hem. Det blir lätt så när chefen kommer halvfyra och vill ha "lite avstämning" i morgon förmiddag. Och eftersom morgonen redan är intecknad av två möten blev det ingen tid kvar för förberedelser inför avstämningen...så den fick alltså göras på hemmaplan i gårkväll. Jag har inget emot att jobba över nån gång då och då. Ibland kör det ihop sig...fast den här veckan har det faktiskt kört ihop sig inte mindre än tre dagar.
Var också och hämtade min renoverade dator hemma hos min privatsupport. När jag lämnade min boning i dotterns vård sa hon "Känner du mamma? Nu är det energi i lägenheten igen". Så T har nog saknat datorn trots att det var hon som fixade virus på den. Ikväll kommer den långbente och kortklippte J hem och konstigt är det...att ett sånt där magert spektakel kan ta så mycket plats. Men vi längtar, både jag och T tills vi har honom hemma igen. Han är ju så liten, bara 17 år....:-)
Jag ska inleda min arbetsdag med nytt möte, en fortsättning av ett möte igår, då vi blev rejält trötta en del av oss. Vi kallades som nån form av experter på vårt arbetsområde och lik förbannat ifrågasattes i princip allt vi sa...IN ABSURDUM! Ville resa mig upp och skrika Gör som ni vill, ni lyssnar ju ändå inte på vad vi säger. Som tur är kan både jag och min kontrahent skilja på sak och person så det var inga sura miner efteråt...Jo inåt men inget som visades utåt...så vi får väl se vad som händer idag. Förmodligen slocknar jag på soffan innan den saknade sonen gör sitt intåg.
Lev väl och ta vara på dagen, den kommer icke tillbaka
...glädje och mängder av stolthet, (se där en kraftfull treklang) öppnade jag bloggen i morse. Och finner inte mindre än 8 kommentarer på mitt oförargliga inlägg om snösituationen för precis en vecka sedan. Det är rekord vill jag tro. Ja för min blogg alltså. Jag har ju läst andra bloggar där kommentarsmängden uppgår till stiliga 32 eller så. Men nu kan jag inte mäta mig med bloggar som skriver om rafflande, sorgliga eller moderna saker så jag är så nöjd med mina 8 kommentarer.
Tack särskilt till Strandskatan, o så dina ord värmer mitt hjärta. Trodde ju en gång i tiden att jag skulle bli författare och listade ut långa, intressanta historier som aldrig kom på pränt och som nu har fallit i glömskans skyddande skafferier.
Men nu hastar tiden och det är dags att ta sig till arbetet. Där ska jag även idag uträtta stordåd. Bland annat ska jag för medlems räkning förhandla lön och det är en tjurig förhandling så håll alla tummar ni kan. Rapport utlovas redan ikväll.
Lev väl
För övrigt kan meddelas att snön är borta och just nu är det 2,5 grader varmt, solen håller på att stiga upp över havet och det ser ut att bli ännu en vacker dag.
