Har av den snälla Markattan erhållit fina armband för att jag hasplade ur mig en del som sätter guldkant på tillvaron.
Kolla vad fina de är och så snygg tvillingens arm blev!
Även skattmasen hade glädjande besked i min brevlåda idag. Tvillingen ser fram emot en tämligen rejäl dusör. En nätt liten summa som jag ska bära med glädje i mitt hjärta. Och en del av slanten är redan intecknad, den ska användas till ett beställt lapptäcke.
Något av det vackraste man kan tänka sig, Barbro Hörberg Med ögon känsliga för grönt.
Mer vackert i världen är Anjo
Jag har hittat en favorit och blivit förälskad på kuppen. Han finns här och skriver så vackert att jag emellanåt blir tårögd av lycka. Det är faktiskt ingen överdrift. Det har gått så långt att jag tvingar min närbo att lyssna när jag läser dessa fantastiska texter...och han håller med, det är så bra, så bra...
Då är det dags att ställa fram klockan och möta sommartiden. Men den där sommaren får allt ta och rappa sig hit. Det SNÖAR ute gott folk! Ja men det måtte väl ha blivit något fel nu va? Visserligen bor jag i Norrland men i den södra delen och vid kusten. Det SKA inte snöa nu.
"Sjukt och lågt" , rubrik på Aftonbladet.se som handlar om "Sexligan" som tidningen kallar den. Välbeställda herrar i samhället som förenas i uppfattningen att det är helt ok att i grupper om 8,10 ge sig på tonåringar och våldta dem. Mot betalning. Fast han mellanstadieläraren ansåg sig inte ha begått något brott för han betalde inte och han visste inte att tjejen bara var 14. Nä eller hur! Äckel, kräk, avskum...jag finner inga ord på vad jag anser om värdet på den typen av människor.
Jag fattar liksom inte hur de tänker. "-Ja men du vet, jag är ju kåt på småtjejer." Jaha, och det ger dig liksom rätten att utnyttja någon annans underläge? "-Ja men va fan, det ser man ju på de där små slynorna att de vill va!" Jo säkert, alldeles säkert vill en 14-åring få gubbars kön inkörda i varje tänkbar ingång i kroppen alltmedan någon håller fast henne. Speciellt med tanke på att hon skriker att hon inte vill och att det gör ont.
Och de här flickorna hade tydligen hamnat där de hamnade för att de behövde pengar. Det gör ju alla tonåringar mer eller mindre. Ger det vuxenvärlden rätten att utnyttja dem? Kan man gömma sig bakom sådana argument?
Det gör mig ytterligt sorgsen att tänka på de ärr i både kropp och själ som dessa tjejer får dras med resten av livet. Får de den hjälp de behöver? Får de den respekt och förståelse de har rätt till? För jag tror att när livet varit som hårdast emot en behöver man hur mycket som helst av motsatsen för att på något sätt motverka skadorna man fått.
Så för att knyta ihop säcken som det heter nu för tiden...Vad gör det att det snöar? Det får snöa resten av året om gubbar gav fan i att utnyttja flickor, tjejer, kvinnor, töser.... Och till de gubbar som till äventyrs läser det här...Nästa gång du känner ett pockande behov...lås in dig på närmaste toalett och dra en handtralla och GE FAN I ATT VÅLDTA NÅGON!!!
Och för er som undrar vad han gjort för att rendera detta inlägg....alls ingenting, det var just det. De mest använda svaret från hans sida är; "Jaaaaaaaaaaaa jag skaaaaaaaaaaaaaaaa, tjata fan inte så inihelvete, äru helt djävla pucko elle."
Tröst till er med yngre barn, vid den tid de har lärt sig de här orden är man så härdad att man inte längre reagerar på deras taskiga vokabulär. Språkbruket framstår som helt normalt.
Å jisses vilka dagar den här hemska tvillingen har nu för tiden. De börjar av någon outgrundlig anledning redan strax efter 6 på morgonen och har en tendens att dra ut alldeles enormt på tiden. Som nu till exempel är klockan redan över 10 (på kvällen så klart) och jag har ju massor kvar att göra trots att jag hållit igång med sysslor hela långa dagen. Jobbade, lönearbetade till halvtio, är det klok det? Nä det är det ju inte med tanke på alla trevliga fritidssysslor som då måste stå åt sidan. KASS är vad det är.
Och jag ger mig den på att den här dan inte tar slut på allvar innan det är midnatt. Ujujuj, hur ska en stackars tvilling orka det va?
För övrigt vill jag gärna ha svar på följande fråga. Är det oartigt eller hemskt oartigt att fortsätta slaska i sig sin middag när en bankrådgivartidbokare ringer och vill stämma träff? Middagen bestod av tärnad falukorv tillagad med champinjoner och krossade tomater (vitlökskryddad) samt idealmakaroner och riven ost. (Upplysning endast för att underlätta i bedömningen om det är eller inte är oartigt.)
Jag fortsatte att äta kan jag meddela och kände mig inte oartig. Och dessutom accepterade jag den föreslagna träffen, ja men hur ofta är det någon som ringer och vill dejta mej??? Händer i princip aldrig så det gäller att passa på när tillfälle ges. Fast jag tycker att det var en underlig tid vi skulle dejta, klockan 13 en måndag. Hur bra kan det bli? Var på romansskalan ligger en sådan invit? Och hur klär man sig? Ska man gå på det sexiga temat eller är en enklare dräkt att föredra? Högklackat eller mer jordnära pjucks? Sminkat eller som vanligt? Och ska man ha en ros vid barmen eller räcker den klassiska ihoprullade tidningen under armen?
Ja men det här är ju viktiga saker så hjälp mig nu. Tack!
Så har då ny omgång av Robinsson startat och jag orkade inte se. Jodå, teven stod på, närbon tittade och jag slurpade kräftor och läste bok. Jag fattar inte vad det är för människor som frivilligt utsätter sig för denna typ av tortyr. Vem i hela friden vill umgås i månader (eller hur lång tid en sån här tävling pågår) med ormar, andra kräldjur, myggor i massor i ett träsk? Jag utgår nu ifrån att det är frivilligt, för det är väl inte så att det är en ny variant av militärtjänstgöring? För är det så det förhåller sig får jag nog fly mitt fadersland och söka asyl någonstans. Ja under förutsättning att jag blir inkallad alltså.
Eftersom jag inte ens orkade titta på det så förstår ju var och en hur sällsynt illa lämpad just jag är för dyliga strapatser. Ja men bara det faktum att du inte kan borsta tänderna varje dag eller att du inte har fast mark under fötterna utan sjunker ner en bit för varje steg du tar. Och att försöka överleva myggattackerna skulle driva mig till komplett vansinne och jag överdriver inte ett enda dugg. Jag klarar knappt av att sitta ute en kväll när 10 mygg inar omkring mig utan att högljutt svärande förklara krig mot dem. Och eventuella ormar.....Näää det är bara för mycket.
Och nu till det som fascinerar mig; tidigare säsonger av detta program har visserligen förlagts till en trevligare strand men svälten och myggen och pakterna har ju varit flitigt förekommande. Eftersom formatet inte är nytt (jo det heter så i tevebranschen...formatet) så kan ju vem som helst räkna ut att för varje omgång som spelas in blir det bara värre och värre grejer att överleva. Och ändå anmäler sig folk till det här! HUR är man funtad då?
Jag fördömer ingen av dem som anmält sig men jag skulle vilja veta vad som driver dem. Kan någon förklara? För den här lilla stunden i rampljuset kan väl ändå inte på något sätt kompensera de vedermödor som de ska igenom eller? Och inte är väl prissumman så överväldigande stor att denna typ av prövning kan göra det hela värt det? Ja det är ju lätt att säga, men för många människor är naturligtvis även en förhållandevis nätt summa pengar värd ett rejält stort lidande, men för mig som har det rätt så bra med jobb och bra lön förefaller det inte finnas pengar i världen för att få mig sugen på att anmäla mig.
Nä jag stannar helt sonika hemma och läser Syster min av Barbara Voors. En fängslande historia om tvillingsystrar. För mig som är tvilling, ja inte född i stjärntecknet Tvillingen utan faktiskt utrustad med en livs levande tvillingsyster är det något särskilt med historier om tvillingar. Efter att ha läst ungefär halva boken kan jag rekommendera den. Vilket vackert språk och vilka spännande människor.
Har fallit för grupptrycket! Populärt i bloggkretsar att lägga in klipp från Tuben på låtar som var på modet när man föddes. Och eftersom jag är en sån härmapa med dålig fantasi (nääää det har jag inte, men jag tycker att det här var en kul idé och lite lättsammare än mitt politiska inlägg från igår) så faller jag för trenden och gör samma lika.
Så här lät det alltså när jag var nyfödd.
Och så här lät det när min närbo såg dagens ljus.
Fatta vad ung jag är....helt sjukt med tanke på all erfarenhet jag ändå har!
Jag låg skönt tillbakalutad i sängen och tänkte att jag inte tycker något alls, om något överhuvudtaget. Trodde på det en stund tills jag kom på att det är helt fel, jag tycker ju alltid något om det mesta. Och det är ju ingen som lobotomerat mig sen middagen så varför skulle jag ha slutat att tycka???
Just nu retar jag mig till vanvett på Alliansens ledare, Hr Reinfeldt. Hur har karln mage att påstå att kommuner och landsting försöker skjuta över ansvaret för sina finanser på staten? Vem i hela friden la upp hela sin valtaktik på sänkta skatter? Jo det var Reinfeldt det. Och hur tänkte att han skolor skulle finansieras i fortsättningen när skatteinkomsterna i kommunen minskar? Hur tror han att kommunen ska kunna upprättahålla den redan tidigare magra åldringsvården när pengarna i lönekassan minskar för alla kommuner? Och hur ska landstingen kunna genomföra sitt uppdrag när de får allt mindre pengar att sköta samma uppdrag för?
Ja själv har jag ju fått en rejält tilltagen slant extra på borgarnas tilltag men jag hade hellre sett att de pengarna gått till kommunal skolor och deras personal. Mycket hellre än att jag får mer pengar vill jag att operationsköerna kortas och att Agda och Bertil får leva ett gott liv på gamla dagar.
Alla de här skattesänkningarna skulle ju leda till så vansinnigt många fler jobb. Men det kom visst en finanskris i vägen. Jobben är nu färre än någonsin. Och det beror naturligtvis på att vi enskilda i samhället inte är tillräckligt kreativa och inte fattat det här med ARBETSLINJEN. Dessvärre kommer det att innebära att allt fler behöver socialbidrag som kommunerna inte har råd att betala eftersom inkomsterna som skulle betala dessa bidrag har minskat i omfång.
Och innan den här krisen bredde ut sig så hade det ju ändå inte blivit fler arbetstillfällen....vad i hela friden var det som gick fel???? Tänkte de fel, de där smarta människorna i regeringen?
Och hur går det till att förtroendet för Reinfeldt och hans anhang ökat på senare tid? Är det nu som skattesänkningarna slagit igenom ordentligt hos gemene man och är det därför man tycker att han sköter sitt uppdrag till belåtenhet?
Mitt förtroende, om det någonsin funnits, för den sittande regeringen har definitivt inte ökat. Det minskar för var dag som går. "Mina" pengar behövs bättre på andra håll. De behövs för att de ungar som har det svårt i skolan ska få möjlighet att ta sig igenom densamma på ett värdigt sätt, bemötta med respekt och omtanke. De behövs för att de gamla ska få vällagad och god mat i den miljö där de helst vill bo. De behövs för att polisen ska få de resurser de behöver för att bekämpa brottslighet. De behövs för att mammor och pappor ska kunna vara hemma med sina barn så länge det behövs. De behövs för att familjer som inte har råd att köpa böcker ska kunna gå på bibban och låna. De behövs för att människor som hamnat på skuggsidan av livet ska få hjälp. De behövs för att möjliggöra ett liv utan kriminalitet för dem som sitter i fängelse.
Behöver jag fortsätta????
Regeringen och Reinfeldt måste ta sitt ansvar. Nu när ni sänkt skatterna så att höginkomsttagare som jag ska få ännu mer pengar i plånboken (vart tog de vägen förresten???) så får ni för höge farao se till att de som drabbades av skattesänkningarna nu får hjälp. DET ÄR ATT TA ANSVAR OCH DET VAR JU DET NI VILLE!
Ja så tycker jag....men jag är ju hemsk så det kanske inte räknas.
Sitter här i köket efter en god middag, däst och belåten. Närbon står vid diskbänken och tar hand om disken. Innan dess har han stekt köttet, det gör han med bravur men stekpannan har nog vid något tillfälle bränt sönder så det osar "nå så mycket jävulskt" när man använder den. De senaste två gångerna den använts har rökvarnaren börjat tjuta. Köttet blev detta till trots mycket gott.
På onsdag tänker jag vara ledig! Jorå, eller ledig och ledig, jag har en massa saker inplanerade. Här skas till banken för att ordna bankkonto med vidhängande bankomatkort till sonen. Han måste ju kunna ta ut pengar när han ska vistas utomlands i början på maj. Utlandsresan tarvar dessutom ett pass och även det tänkte jag ordna till den där lediga dagen. Och som kronan på verket har jag tänkt mig en tid hos en frisör/frisörska för en rejäl ansning av kalufsen. Nu är jag trött på barret och vill ha det kort. Även om mina ungar varnat mig för att klippa "kärringfrilla". Deras definition av en dylik är kort, spretigt ruffs. Och dessvärre får nog mina barn bli besvikna för jag antar att det är exakt så jag kommer att se ut om några dagar. Hahahaha, inte finns jag här i världen för att göra dem till viljes alla gånger. Nåt måste en mor få bestämma om själv.
Nu behöver jag bara luta mig tillbaka och invänta kommentarer från några av dessa mina små. Det blir väl ramaskri här på bloggen, men låt dem skrika, jag behöver bara stänga av ljudet och ignorera gnället. Vad sa ni nu va?
Önskar eder alla en fröjdefull helg. (Närbon visslar belåtet över att disken är omhändertagen och att det vankas våfflor på söndag)
Ps. För övrigt skippar vi det där med gårdagens outfit...för dels är den inte så mycket att hänga ut på en blogg och dels orkar jag faktiskt inte gå och hämta kameran för lite fotojobb...Jag är faktiskt ingen fotograf, bara en vanlig enkel statstjänsteman utan vidare ambitioner i modevärlden.
Hej hopp, har som kanske observerats legat lågt ett tag. Har ägnat tiden åt andras bloggar och känt lite prestationsångest. Å det finns så många fina skribenter där ute, roliga, kvicka, allmängiltiga, i tiden...och så jag då...som inte kan komma på så mycket kul att skriva om. Somliga uppfinner ju dessutom nya sätt att blogga...som den goda Markattan. Jag är faktiskt väldigt imponerad av detta och tycker att det är kul att kunna höra kattan läsa sina inslag.
Och andra är fiffiga och anordnar tävlingar...där en viss tvilling faktiskt vann!!!!
Fast man vet aldrig vad som händer under dagen, massor man kan blogga om förmodligen. Och om jag inte hittar ett bra ämne så utlovas en bild på gårdagens outfit! Ja men nu var jag ju lite rolig ändå. Det kunde man kanske göra något av?
Ha det så bra och var rädda om er...alla mina trogna läsare. (Fast de flesta av er är förfärande skrala på att kommentera :-)
Nu rasar ryska ambassaden över inslaget i lördagens melodifestival, det där Henrik Dorsin äntligen fick framföra sin Tingeling Tingeling.
Och jag bryr mig egentligen inte så mycket om vare sig inslaget eller ryssarnas reaktion, det jag däremot reagerar på är SVT´s svar som Aftonbladet.se publicerat idag.
"SVT ber nu om förlåtelse för humorinslaget.
- Det är beklagligt att de inte gillar den. Vi ber om ursäkt om de har tagit illa vid sig. Det är ett satirinslag precis som vi har gjort med Leksand och andra städer, säger Melodifestivalens projektledare Ronnie Lans.
Kan du förstå att de har tagit illa upp?
Jag kan förstå att de tar illa upp om de inte har förstått humorn i det. "
Det är beklagligt att de inte gillar den. Jaha, klart som korvspad att det hade varit lättare för SVT om ryssarna på ambassaden hade uppskattat inslaget. Men om man nu förväntar sig att alla ska uppskatta det man sänder så borde man kanske tänka efter hur saker och ting kan tänkas uppfattas av publiken.
Jag kan förstå att de tar illa upp om de inte har förstått humorn i det
Ja men hallåååå, det var ju just det. Kritiken går inte ut på att de rent intellektuellt inte fattar humorn utan att de inte uppfattade detta som humor utan mer kränkande av det ryska samhället.
Och det här är ett märkligt samtidsfenomen som är tydligt i tv-branschen.
En programledare uttrycker sig plumt eller kränkande, det har vi sett massor av under senare år, för mobbing är den trend som tycks "sälja" bäst. När den utsatta reagerar kommer "genast" (läs när någon tidning uppmärksammar konflikten) ett beklagande från ansvarig. Det brukar låta så här -Vi beklagar att NN uppfattade inslaget så här. Det har inte varit vår avsikt att kränka någon men om NN nu upplevde det så ska vi naturligtvis be om ursäkt.
Men kan dessa människor inte tänka efter INNAN de vräker ur sig dumheter?
Fast, det ligger väl helt i linje med hur man ska vara idag för att vara framgångsrik. Jag drar paralleller till höga chefer och deras så kallade bonusprogram. När de avslöjas med fingrarna i syltburken är det läge att be om ursäkt, att beklaga och backa. Och gärna skylla på någon styrelse som är den beslutsfattande kärnan när det gäller chefernas löner.
Kan dessa människor inte tänka efter INNAN de skapar sina bonusprogram?
Hörde för övrigt på nyheter igår någon uttala sig om Alectas bonusar. De har sällat sig till skaran av pensionsförvaltare som nu skulle se över sina bonusprogram. Och det lät precis som om det var varje höjdares rätt att få en bonus oavsett hur affärerna går. Är det nån som vet hur man får ett sånt där litet bonusprogram? Jag menar som så att oavsett hur de här "förmånstagarna" har skött sitt uppdrag så trillar det ut en skön slant i slutändan. Jag är helt övertygad om att det finns något uppdrag som jag kan hantera med vänsterhanden och därefter kamma hem några fina miljoner på kuppen. Maila mig på [email protected]
...och det kunde ha blivit tomt som tusan. Men han har den goda smaken att öppna det nya etablisemanget TheCritics istället. Tack för det.
Nya fina möjligheter att hitta läsvärda bloggar.
Och jag vet en blogg som jag själv tänker tipsa kritikerna om...en alldeles vanlig, vardaglig blogg men med varmt och roligt innehåll...jag väntar dock några dagar tills ett och annat ordnat upp sig.
Nu godnatt för jag ska upp redan klockan 3.30 för att hämta barn på tåget....gääääsp!
Visserligen är jag en smula äldre än Antons mamma och visserligen har jag genomgått ingreppet som for ever satte stopp för den här typen av tilldragelser i tvillingens liv....Men jisses vad glad jag är att det inte är jag.
Men kanske inte lika glad som Antons mamma att det är hon...
Som minnesgod läsare minns håller Den hemska tvillingen på med sovrumsrenovering. Håller på är ett begrepp man kan tänja på rätt mycket för det hålls på när lusten anfaller och det händer inte så ofta. Sist jag skrev om projektet skulle jag riva tapeter. Nu är två väggar rensade och jag tänkte idag ge mig i kast med den tredje, långa, stora, svettframdrivande...
Till min glädje finns där ett lager tapet, jämfört med de två numera "tapetfria" som hölls sig med inte mindre än 6 lager. Någon har nog tyckt att ytterväggarna, två till antalet i sovrummet, var för kalla och gjort en liten invändig tilläggsisolering, avslutat det hela med board av något slag och slängt upp en tapet. HURRA!!! De väggarna har tvillingen för avsikt att slipa lite försiktigt och sen kan nytt ytskickt sättas upp och målas.
Och eftersom sonen numer har ett litet sommarjobb som i en ask så kanske hans ömma moder inte har så mycket tid som hon trodde så det är nog bäst att sätta fart. Men nu har jag jobbar färdigt för idag och ska ägna resten av lördagen åt att njuta av att jag inte behöver riva ner några mer tapeter!
Vill ni se hur det ser ut nu? Okej då.
Bilderna är tagna på de två väggar som nu står nästan nakna och skäms. Fast de väntar ivrigt på sina nya kläder och jag lovar dem att det inte ska stå på innan de har ny skrud.
"Skriften" på väggen har min son åstadkommit. Han är ju en stor vän av graffiti och bad snällt om att äntligen få rita på väggen då jag ändå skulle ta ner tapeterna och sätta upp nytt. Jag gav honom ok på det...synd bara att det blev på väggen där tapeten får sitta kvar. Jag hoppas att min slipning gör att konstverken försvinner och inte slår igenom på den "återställare" jag har för avsikt att sätta upp.
Den allra sista rapporten på blomfronten...jag lovar
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte skulle komma med fler rapporten om den fantastiskt fina kaktusen...men jag bryter det löftet. Den är så maffig nu att jag inte kan undanhålla er denna prakt. Den är nästan vulgär i all sin prakt. Så håll till godo...här är nu den sista bilden av underverket.
Och där har visst närbon närkontakt med växtligheten. Bra avundsjuk för att hans kaktus inte blommat tillnärmelsevis så pampigt!
...men jag är inte bjuden. Trots detta deltar jag i festligheterna då det är grannen ovanpå som har gäster. Och det kan ju vara trevligt, men inte så här dags när man ska upp och arbeta dan därpå.
Så det blir mp3-spelaren med ljudbok i öronen och hopp om att de höga skratten och dunkarna i golvet upphör med de snaraste.
Kan inte undanhålla min stora och trogna läsekrets den sista bilden på den nu fullt blommande kaktusen. Intressebussen passerade för veckor sen...jag vet! Vackrare än så här blir det nog inte, dessvärre har sonen visat sig vara en smula allergisk mot blomman... Vi har länge trott att hans allergi beror på ute-sommar-blommor och pollen från björk och sånt. Möjligen är det så att antalet blommor på kaktusen gör att det blir för mycket och allergin slår till. Problemet torde vara över nästa vecka när han återkommer från praktik i Jämtland för då har nog alla blommor vissnat.
I övrigt är skribenten trött, lite less på arbetskamrater som sitter med armarna i kors och "inte vill" medan andra får jobba för två. Dessutom har det snöat större delen av dan och det vet väl alla redan vad den här tvillingen anser om den saken. HEMSKT är vad det är. Och hemskt onödigt. Och hemskt vidrigt....
Så, för att råda bot på tröttheten tänker jag göra kväll och krypa ner i bingen, med disken odiskad men med tänderna borstade.
Och ute ser det ut så här! Ska det va så? Snö och mer snö...
Även den lilla kaktusplantan, med skott från Markattan, har utvecklat knoppar. Lägg särskilt märke till att blommorna är i olika färger. (Jag är ingen Linné utan nöjde mig med att stoppa ner skott från två olika kaktusare i samma kruka!)
Märks det att jag är lite mallig över min blomma eller?
På den lilla, lilla halvö (tja eller lilla udde då kanske) där närbon och jag tillbringar somrarna finns det fem fastigheter totalt. Det som förenar oss är den 800 meter långa vägen ut till området, i övrigt är det mest hejjande över tomtgränser.
Där bor bland annat en man med ett förflutet på kommunen. En driftig karl med kontakter en masse. Han tyckte nu att vi borde bilda en stugförening och diskuterade saken med den hemska tvillingen per telefon. Samtalet flöt på och han avrundade det hela med att säga "Ja nu ska väl inte vi två sitta här och utse oss själva men en styrelse måste vi ju ha, en ordförande och en sekreterare iallafall. Och som sagt, vi ska ju inte utse oss själva men kan du tänka dig att vara sekreterare?"
Den hemska tvillingen kunde faktiskt inte hålla sig för skratt och sa "Tja, såvida jag inte ska kandidera till den där ordförandeposten så!" Men då skrattade grannen på ett sätt som översatt till ord betydde "Ja du gumman lilla, humor har du ju ändå."
Han visste inte att tvillingen varit ordförande för arbetsplatsens fackavdelning med 400 medlemmar. Nog tror jag mig klara av en liten förening för fem hushåll, det skulle jag nog klara. Och när jag berättar den här historien för andra vänner så blir det alltid samma reaktion av skratt. Men jag tycker allt att det är en smula charmigt att ha sådana storvulna ambitioner och inte kunna låta bli att avvisera vad man vill.
Har man barn får man alltid vara beredd på alla möjliga besked. Dagens har varit som rubriken antyder. En liten tösabit har blivit singel men håller ihop sig själv. Och det borgar för att det här beslutet är fattat i hjärtat. Sorgligt och ledsamt är det ju ändå när förhoppningar grusas och hjärtan blir ledsna. Men som gammal klok mamma vet man att det går över, det mesta gör ju det, utom trasiga broar kanske. Och du M, om du läser...hjärtan läker och nya kärlekar dyker upp.
En annan liten tösabit fick idag sitt första tentabesked och var näst intill färdig att inte ta emot det. Oron visade sig i allra högsta grad vara ogrundad eftersom hon erhöll ett B, näst högsta betyg. Flickebarnet var glad och stolt och det är modern också.
Från övriga barn har inga besked oavsett karaktär inkommit så då utgår den här morsan ifrån att det är lugnt.
Men sonen...han har utvecklat extra kroppsdelar vilket jag inte observerat tidigare men i morse fick jag faktiskt bildbevis...Han är inte normal den ungen!
Fyra fötter???? Behöver man så många???
Och i följetongen om kaktusens utveckling kommer här nästa episod.
Bortse gärna från det repiga bordet och ägna er istället åt att beundra den djupröda färgen och det stora antalet knoppar som ännu väntar på utslag.
Ikväll har jag varit på revyrepetition och det är ju så himla skoj. Utan att avslöja för mycket (eftersom jag skrivit på tysthetsgaranti) kan jag berätta att jag bland annat kommer att läsa en saga illustrerad av tre mimare.
Eftersom jag fullkomligt älskar att läsa högt har jag ju haft rika tillfällen att öva denna talang på mina barn. Även de män jag levt med har haft nöjet att få njuta av denna förmåga. De somnar så gott när jag läser. Man skulle kunna tolka det som rätt kasst betyg men det gör jag inte, jag inbillar mig att jag har en behaglig röst som gör lyssnaren avslappnad och därigenom lagom sömnig för att John Blund ska komma på besök.
Ja, hur som haver så får jag återigen läsa högt, en saga fast i vuxenformat och det gick fantastiskt bra. Jo jag är nöjd själv och det räcker som bekräftelse.
Är det inte rätt konstigt va? Saker som man vet att man är bra på behöver man inte få beröm för, även om det naturligtvis är roligt. Saker som man inte alls tycker att man behärskar är det sällan någon idé att folk ger en beröm för, det rinner bara rätt igenom och landar ingenstans i kroppen.Sånt man är halvhyfsad på kan med lite beröm utvecklas till att man blir än bättre på. Det är ju egentligen helt ologiskt. Eller? Är det inte det?
Och apropå ingenting så slår det mig nu att jag inte har en aning om hur blomman mår idag. Om inte klockan var ganska sent skulle jag traska över till blommans och sonens boning för att kolla hur den mår. Men jag orkar inte det så det får vara till i morgon. Sonen mår bättre och är redan tilltittad, därav större fokus på växten.
Och så är jag hemskt nyfiken på om en viss Markatta möjligen sitter i Atlas och tvagar sig.
När man tittar ut genom fönstren här i Sundsvall ser man....INGENTING....och det gjorde man inte igår heller. Det är bara en tjock grå vägg att stirra på. Normalt kan jag se till havet, normalt ser jag en bit ner på gatan, normalt ser jag parkeringen nedanför huset....men nu är det bara grått.
Skriver detta inlägg för att förvissa mig om att världen är kvar i allt det gråa. För att jag ska få svar krävs det kommentarer på inlägget.
Snälla, bekräfta att det fortfarande finns männskligt liv utanför min lägenhet för annars tror jag på allvar att nån har snott resten av världen!
Och varför var det ingen som snodde mig och min närbo isåfall? Är det här ett skoj på nåt vis? Överraskningsfest på gång? Eller är vi inte önskvärda? HALLÅÅÅÅÅ, var äääär ni?????
Fick ett samtal från en kvinna som undrade om jag kände J (sonen alltså). Jo det kunde jag ju inte neka till. Och det var så att de hittat hans mobiltelefon och försökt få tag på honom genom att ringa runt till lite olika personer i telefonboken. Och så hamnade de hos mig.
De hade tagit reda på var sonen bor och till och med varit där och ringt på. Vi har portkod, modernt ska det va, så deras påringning hamnade i telefonen. Den signalen väcker inte en tonåring, åtminstone inte min. Men de fick tag på mig alltså och vi stämde möte i en korsning nära oss och nu är telefonen återbördad till sin rättmätiga ägare. Det vill säga sonen, som inte ens hunnit sakna den. Det konstiga i alltihop är att sonen inte gått förbi platsen där mobilen hittades. Kan det vara någon som snott hans telefon och sen tappat den? Eller är det så att ynglingen varit ute på äventyr som han inbillar sig att modern mår bäst av att inte känna till?
Vis av erfarenheten vet den ömma modern att dylika äventyr brukar avslöjas förr eller senare. Men här ska konstateras att det är härligt med människor som jobbar så hårt för att få tag på ägaren av en sån här sak. Med sådana i världen finns det hopp om framtiden.
Och nu sitter ni väl i spänd förväntan på rapport om kaktusens blomning kan jag tro. Jag tog inte med mig kameran så några nya bilder finns inte men det gör inte så värst mycket eftersom läget är tämligen oförändrat sen gårdagens fotografering. Men jag är inte den som är den, har det utlovats bild på kaktus ska det minsann visas en sådan också.
Så här, favorit i repris...Ta da...
Nu stundar lunch för en hårt arbetande kvinna och sen blir det promenad till jobbet. De börjar sakna mig så det är väl bäst att man går dit och visar upp sig en stund. Och ikväll blir det revyträning inför senvårens stora uppsättning. Vi är ett gäng på jobbet som tänker glädja våra kolleger med lite festivitas i slutet på maj, så det är bäst att man ligger i som en iller för att kunna stå på scen och leverera. (Jo, de stora stjärnorna gör sånt, de levererar....)
Jobbar hemifrån idag också men tänker gå ner till jobbet efter lunch. Så skönt att vara pigg igen. Men nu är sonen sjuk istället. Ont i hals och huvud och stel i lederna, han har ärvt för mycket av sin mor för att det ska vara nyttigt för honom, den stackarn. Både förmågan att få ont i lederna när minsta bacill flyger förbi och talangen för migrän, ska det vara ett arv att glädja sig åt?
Nåväl, jag tänkte kompensera dessa mina små gåvor genom att traska iväg till affären och inhandla god frukost, lite goda drycker (läs Coca Cola som är det "livsmedel" som håller min 17-åring vid liv) samt något gott att snaska på medan förkylningen sakta tar hela honom i besittning. Ska man må kass måste man åtminstone få nått gott att stoppa i munnen va!
Och när jag ändå fungerar som tröstleverantör ska jag ta nån bild på blomman, för den har säkerligen slagit ut i blom vid det här laget. Om inte annat kan vi ju se det som en följetong om det kan roa någon.
Så, nu iväg till duschen, man kan ju inte uppenbara sig för en nyutslagen skönhet med skitigt hår och otvättad kropp heller, och sen vidare till affären för inköp.
Den rara Strandskatan utmanar mig med anledning av mitt ohemula skryt om novemberkaktusen.
"Jag har också ett par (ganska förtorkade) kaktusar ! Jag räknade knopparna och resultatet var inte, som du beskriver det, att jämföra med din ! Upp till bevis ! "
Så nu har jag varit över till egna lyan för att skaffa bevis. Och jag blev glad när jag kunde konstatera att den inte tappat alla sina knoppar och att de bara sen igår har växt till sig såpass att det finns anledning att tro att de redan i morgon kommer att slå ut och detta omåttligt rikhaltigt.
Jodå, jag har sett dylika växter med än fler knoppar och blommor, men, och det här är väldigt viktigt, INTE I DET HÄR HEMMET!!! Och vad som är ännu viktigare är att min närbo som i flera år nu stoltserat med att hans motsvarighet på blomhyllan minnsann har fler knoppar än min kan se sig STORT besegrad! Om jag räknar väldigt frikostigt så hade hans blomma 10 knoppar...fast å andra sidan så blommade den i slutet på november så då kanske han vann den disciplinen. För nog kan man väl ifrågsätta att en blomma som kallas novemberkaktus sätter igång och blommar i mars va? Det verkar ju inte helt friskt på någe vis. Men det är väl så att den där novemberdelen i namnet egentligen inte är korrekt? Någon som vet???
Nå vad säger du Strandis, är du nöjd med beviset? Du höll även på att få ett bevis på att sonen är anländ men jag misstänker att han inte alls hade uppskattat att förevigas i bloggosfären sovandes i rosa lakan så jag gav katten i det. (Jag gav katten mat också när jag ändå var iväg!)
Eftersom förkylningen håller i sig med besked beslutade jag mig för att jobba hemifrån idag. Jag är inte sämre än att jag kan jobba men tillräckligt för att inte vara ett uppskattat inslag på en arbetsplats. Och eftersom tekniken gör det möjligt att jobba hemma så har det inte gått någon nöd på mig. Jag undrar om jag inte varit mer effektiv idag än en ordinär dag på arbetsplatsen. Fördelen med att sitta hemma är att man inte blir störd på samma sätt som när man är bland folk. Nackdelen är att man förlorar det sociala umgänget man har med sina kolleger. Men nog är det bra skönt att kunna skrota runt i mysbyxor och tjocktröja och ändå göra rätt för inkomsten. Och visst är det suveränt att man kan slänga på middagen och ändå fortsätta jobba.
Och med tanke på att förkylningen har stabiliserats på den här nivån så blir det nog hemmajobb i morgon också. Då kan jag sova lite längre och ändå vara på jobbet i tid. Fantastiskt!
Snart ska jag åka och hämta sonen på järnvägsstationen och det betyder ju också att min disktjänst har upphört. Och jag har tagit hand om disken jag genererat under min tid i egen lägenhet. Poängterar detta med anledning av förra inlägget.
Dessutom har jag njutit av novemberkaktusen eller vad det nu är för variant. Den har satt så enormt med knoppar att jag inte kan räkna dem. I morgon ska jag tassa över och ta kort på underverket. Blir det bra lovar jag en liten visning här på bloggen. Det roliga är att många av knopparna är i samma storlek vilket betyder att den bör bli helt magnefik när alla knopparna har slagit ut. Och om jag tycker att det är helt otroligt att jag kan sitta hemma och jobba mot jobbets server så tycker jag att det är ett smärre mirakel att naturen kan skapa något så fantastiskt vackert som dessa blommor. Återkommer alltså förhoppningsvis med bilder i morgon.
Som en eftergift till närbons behov av sömn har det bestämts att jag sover på soffan. Det var nåt om tannagnisslan och snarkningar, jag vet inte vad som avses. Jag har då aldrig hört att jag snarkar så det kan inte vara mig som åsyftas. Men visst låter det otroligt att närbon skulle drabbas av mer högljudda snarkningar bara för att jag har blivit förkyld??? Förklara det den som kan.
Jag är av den uppfattningen att min son bör diska varje dag, dels för att jag tycker att det ser mer städat ut då och dels för att det faktiskt blir hemskt mycket lättare att diska lite varje dag än mycket en gång i veckan eller månaden eller när sonen nu får för sig att rengöra porslinet. Just nu är ju sonen inte hemma utan befinner sig i Jämtland hos fadern för lite sportlov och träff med lite gamla kompisar. Så den disk som finns är min...har jag diskat varje dag? Han åkte i onsdags och därmed borde jag ha diskat åtminstone fyra gånger. Har jag det? Nä det har jag ju inte, jag har inte diskat en enda gång. Man skulle nu kunna skylla på att jag är sjuk men så fasligt sjuk är jag inte att jag dött av en kvart vid diskbaljan. Har inget alls att skylla på och kan bara konstatera att det tydligen är skillnad på hur ofta sonen bör diska och hur ofta jag bör göra sammaledes.
Jag är alltså ingen vidare förebild för det uppväxande släktet i det avseendet (heller) men jag är myndig och får göra som jag vill, det är inte sonen. Moahahahaha!
Till Vän av ordning ska nu alltså tilläggas att när sonen är här så bor han ensam i min lägenhet och jag lever ett lyxliv hos närbon. När sonen inte befinner sig i min lägenhet flyttar jag dit för att umgås med kisse, nån ska hon ju ha att kräva smek och mat utav. Så det är inte så att jag är slavdrivare som tvingar mina barn att göra allt så att jag kan ligga på divanen och dricka goda viner och äta choklad helt oreserverat! Så skriv alltså inga insändare i landets tidningar eller elaka kommentarer på mitt inlägg, jag är inte så hemsk som man först kan förledas att tro. Jag är i själva verket en sällsynt fin människa som ger min son rika tillfällen att lära sig att ta ansvar och att sköta om ett hushåll. (Hitills har det gått så där....)
