Jodå, jag hann allt med en tur till Kjell och fick en ny spelare, av en annan modell för det kändes som att jag och Sansa Express inte hade något mer att säga varandra. Så nu står den nya på laddning och jag väntar spänt på att få använda den.
Och som ännu ett plus för dagen kan nämnas att sonens telefon som tappades bort, förmodades vara stulen, idag återvände till sin rättmätige ägare! En klasskamrat hade hittat den, tagit hand om den och lämnade den till Johannes idag. Fröjd och jubel, där sparades en slant. (Undrar just vad modern ska göra med den?)
Och mer än så blev det inte idag då jag är trött och trött och ännu tröttare.
Fick i julklapp en mp3-spelare (Sansa I) av min hjärtevän, en med radio och ett fantastiskt bra ljud. Älskade denna lilla tingest direkt från start och använde den vareviga dag. Bedrövelsen var stor när den en dag i slutet av februari bara bestämde sig för att sluta sina dagar, kasta in handduken och lämna mig i stor sorg och saknad. Denna lilla maskin inhandlades hos Kjell&Compani, ett företag med servicegrad av sällan skådat slag insåg jag när jag åkte dit för att se om jag kunde få hjälp. Utan vidare spisning bytte de ut min mp3 mot en ny (Sansa II). Maskin nummer två höll drygt en månad och sen var det samma visa igen. En ny tur till Kjell gav samma resultat, utan knot men med glada miner byttes den felande ut mot en hel(ande) (Sansa III) och mitt liv som öronpluggad kunde fortsätta. Igår fick jag anledning att göra en ny resa till min favoritaffär för att få hjälp att ta bort en del filer som det bara inte gick att radera här hemma. Fick som vanligt hjälp och som vanligt berömde jag deras servicekänsla. Men idag bestämde sig även denna, den tredje vännen, att lägga av. Den slutade bara att andas helt enkelt och jag funderar på om den ska få sluta sina dagar på samma sätt som de övriga eller om en enkel begravning här hemma är att föredra. Ja, allvarligt talat, jag är så ledsen att jag sitter här med tårar i ögonen vilket ju är oerhört fånigt. Att fästa sig så vid en liten världslig sak som en musikmaskin är väl inte helt normalt, men den är min favoritsak! Men nu är det nog dags att ge upp, det får bli en ny resa till Kjell i morgon efter jobbet. Den här gången får jag förhandla med dem om möjligheten att byta till en helt annan modell. Alternativt kanske de kan väcka min vän till liv igen???
Jag håller mig av egenintresse och hävd informerad om hur saker och ting förhåller sig på den svenska och internationella arbetsmarknaden, framförallt gör jag vissa jämförelser mellan Sverige och Norge. Jag har vänner som är bosatta i Oslo och får ibland tillfälle att besöka den norska huvudstaden och det är inte alltid positivt. Alltför ofta ser man fattiga tigga, utslagna och hemlösa driva runt och man undrar hur detta oljestinna land kan med.
Särskilt förvånande är det att samtidigt konstatera att kortare sjukskrivningar inte innebär ett tunnare lönekuvert, är man sjuk får man lika mycket betalt som om man jobbat.
Den senaste nyheten från Norge är att det pratas om att införa arbetsdagar om sex timmar och detta för att, hör och häpna, underlätta för de yrkesgrupper som främst är drabbade av långtidssjukskrivningar. Va?
Man vill alltså att fler långtidssjukskrivna ska kunna komma tillbaka till arbetet genom att ge alla i gruppen en kortare arbetstid. Ja, så kan man tydligen se på en pressande arbetssituation. Man kan välja att se långa sjukskrivningar som ett resultat av en alldeles för tung arbetsbörda istället för att, som i Sverige, folk väljer sjukskrivning och lägre ersättning än ett jobb som lönar sig.
Men vänta nu, om man är sjuk i Norge förlorade man ju ingen inkomst... och ändå väljer den norska staten att införa bättre arbetsvillkor snarare än att försämra...
Vaknade av att solen sken från en klarblå himmel och bestämde mig för att strunta i de göromål jag hade att ta itu med under dagen. Följde med närbon till stugan istället. Vi har under flera timmar suttit i den lilla vindskyddade smatten och läst tidningar, druckit kaffe och njutit av solvärme och fågelkvitter.
Har varit trött och haft en massa tankar att tänka, därav det magra bloggandet under veckan. Har helt enkelt inte haft tid för att torgföra mina åsikter. Men så här i slutskedet av veckan har hjärnan sammanfattat följande:
Media har högtidsstunder nu när man kan göda åsikter om vilken förhatlig och pervers människa han är den där Anders Eklund. Jag kan naturligtvis hålla med om att en kille som mördat två människor, försvarslösa flickor, inte framstår som någon charmig, trivsam individ. Men detta fullständigt makalösa hat de eldar på med saknar motstycke. Och dessa detlajer om en man som haft uppenbara problem genom livet att skaffa en normal, sexuell relation. Jag tycker att skriverierna är motbjudande. Man kanske kan avvakta rättsapparaten innan man med sådan säkerhet beskriver alla hans fel och brister? Killen är kanske psykiskt sjuk?
Nästa sak som stör mig en smula är den hetsjakt som nu sker gentemot polisens "katastrofala" hantering av mördarjakten, tidigare tips och så vidare. Är det någon av alla de som uttalar sig som har full insyn och kunskap om polisens arbetssituation? Är alla dessa som uttalar sig helt och hållet felfria själva? Jag förstår att drabbade familjer kan ha synpunkter på det arbete som bedrivs för att fånga de gärningsmän som tagit en älskad familjemedlem. Men dessa familjer för sällan fram en sådan massiv kritik som nu kan läsas i kvällspressen.
Jag tycker att det är tragiskt att massmedia förhåller sig så enögda vid tillfällen som dessa, förmodligen i jakten på lösnummerförsäljning. Och då kanske vi kan börja granska deras göranden och låtanden på samma sätt som de tar sig rätten att kritisera både hög och låg i sin strävan att beskriva "sanningen", allt i den fina traditionen att hålla allmänheten informerad. Nej, jag strävar inte efter mediacensur, men ett visst mått av eftertänksamhet vore kanske på sin plats.
Till sist undrar jag bara hur det är ställt med Skugge idag. Hon brukar propagera för varje människas skyldighet att försörja sig själv men kritiserar nu, framförallt mammor, för att lämna sina barn vind för våg på dagis eller liknande. (min tolkning) Hon anser att fler ska vara hemma och ta hand om telningarna istället för att vara borta och jobba. Men hur många kan unna sig lyxen av att vara hemma samtidigt som de försörjer sig? Hur många hemma-arbeten finns det? Hur många kan skriva krönikor i diverse tidningar samtidigt som de tar hand om barnen? Blev det inte lite inkonsekvent där Linda?
Den här tvillingen ska ju bli coach, eller en bättre coach med papper på sin kunskap, och idag var det dags för första dagen i den utbildningen. Jag har gått flera olika coachutbildningar i andra företags regi och det har gett mig många insikter och framförallt gett mig tron att jag är bra på coaching. Men nu är det alltså dags för en utbildning som leder fram till diplom och möjlighet att certifiera mig. Vi är bara 5 elever och det känns som ett lagom stort gäng. Varierande erfarenheter och bakgrund har vi förstås och det är ju en enorm bas att ösa ur. Just nu snurrar det runt en massa tankar och reflektioner som jag inte hunnit sortera så jag gör ingen längre analys av dagen. Nöjer mig med att det är så fantastiskt roligt att sitta på skolbänken och lära sig ett ämne man är riktigt intresserad av. Vi ska under utbildningstiden coacha varandra på lektionsdagar och i mellantiden men dessutom ska vi leta rätt på någon som vill bli coachad och träningscoacha. Om det fungerar tänker jag försöka skaffa mig två "offer" att öva på för nu är det slut på "lallandet", nu ska det bli verklighet det här med att leva på coaching.
Oj, Fredrik kom till Kina endast iklädd en långärmad t-shirt och, enligt tidningarna, inget mer. Det lär ju nu inte stämma, killen hade väl åtminstone ett par boxershorts på sig?
Och är nu det en riksnyhet att hetsa upp sig över, kan man fråga sig? Frågan om Kina och Tibet är kanske lite viktigare, eller? Och orkar man nu inte bry sig om vad som sker i Asien kan man ju alltid uppröras över det faktum att den priviligierade arbetaren ånyo ska få skattesänkningar medan de som är deltidsarbetslösa eller sjukskrivna ska tryckas ner lite till i den svenska myllan.
Om du inte tillhör de som kan hasa dig till grottekvarnen varje dag så ska du minnsann veta att du lever, tycks vara alliansens paroll. Personligen tar jag illa upp och undrar hur fasen svenska folket kunde gå på den lätte som de borgerliga drog inför förra valet. Skapa arbetstillfällen, förenkla för företagarna, satsa på ungdomarna osv. Bah!
Att arbetsmarknaden såg bättre ut än på länge hade ju väldigt lite med Alliansens politik att göra, det var ju snarare en reaktion på en högkonjunktur världen över. Förenklandet för företagare blev det inte så mycket av, snarare tvärtom. Att starta eget, skulle ju bli så enkelt men samtidigt tog Maud Olofsson bort bidragen för att starta eget. Och ungdomarna får jobb med lön de inte kan leva på, tvingas fortfarande bo hemma pga bostadsbrist. De sjuka blir inte friskare av politiken som förs, snarare tvärtom.
Det räcker liksom inte att vara så sjuk så att man inte kan arbeta, man får en sjukersättning som inte går att leva på och dessutom ska man tvingas se hur grottekvarnsfolket får det bättre samtidigt som Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund basunerar att "det ska löna sig att arbeta".
Ok, låt gå för det, men ponera nu att man låg i selen, gick iväg till grottekvarnen, bidrog till den gemensamma skatteintäkten och blev sjuk på kuppen. Kanske fick man en skada av färgen företaget använde eller en utsliten rygg efter 25 år på byggnadsställningar. Kanske drog man på sig en tinnitus på förskolan där en massa ungar trängdes ihop eller gick i väggen på en vårdcentral.
Hur ska alliansen någonsin få de stackarna att känna att det ska löna sig att arbeta? Har inte de fullt upp med att fatta hur deras slit redan nu lönas så dåligt?
Aj då, bara en t-shirt minnsann, dags att skärpa till dig va, Reinfeldt?
Har ni läst om Alex som av psykolog klassades som utvecklingsstörd och sattes i särskola? Efter en tid visar det sig att Alex lider av dyslexi och inte alls en intelligensnivå under 70! Den första psykologen hade alltså gjort ett så kallat WISC III-test och utifrån resultatet kommit fram till att Alex hörde hemma i särskolan. Detta är en modell som Björklund tycker om.
Låt mig här klargöra att särskolan säkerligen är en alldeles utmärkt form av skolgång för den som verkligen är utvecklingsstörd. För egen del såg jag väl hellre att resurserna för de här barnen fanns i den vanliga skolan, de är väl tillräckligt särbehandlade ändå.
Det som retar mig är att vi alltså har en modell som innebär att en psykolog felaktigt kan skicka en unge till livslångt utanförskap och detta tycker Björklund är helt ok. Se för höge farao till att dyslektiker får sitt rättmätiga stöd där de hör hemma, nämligen i den alldeles vanliga skolan.
Björklund, ta och skärp till dig och satsa resurser på skolan. Det är varken elevernas attityd eller lärarnas kompetens det är fel på. DET SAKNAS RESURSER!!!!!!! Det saknas lärare, det saknas kuratorer, det saknas läromedel, det saknas datorer och med din politik kommer det bara att bli värre på dessa områden. Men det är väl, får man anta, helt i sin ordning eftersom du och dina allianskamrater strävar efter större klyftor och ett påtagligare utanförskap. Önskar jag fick en helg med dig för att prata om de här sakerna för jag har åtskilligt att säga dig. Är du villig att lyssna?
Det finns många sätt att markera distans och ett av de mest verkningsfulla är de ordval vi gör. Mitt senaste exempel är det allt oftare använda "att ha en dialog kring" något. Vad är det för fel på att prata om istället? För några år sedan skulle vi samtala kring ett ämne istället för att prata OM. Men nu ska vi alltså "ha dialog kring". I min vardag har vi för tillfället "dialog kring lönen" vilket är att distanserat sätt att ha lönesamtal. Eftersom jag arbetar fackligt är jag varje dag inblandad i diskussioner om hur den här processen går till och jag lär bli helt och hållet gråhårig innan det är färdigt för den här gången.
Men vad är då min poäng? Jo, genom att säga att "vi ska ha dialog kring" signalerar man från arbetsgivarsidan att vi alls inte ska prata om. (Även om olika representanter i chefsledet givetvis skulle hävda att det är precis just det vi ska göra.) Men de erfarenheter jag har är att man, medvetet eller omedvetet, plötsligt skärper till relationen chef/medarbetare och ställer sig själv på en annan, högre nivå än medarbetaren. Ofta får vi i facket höra att chefen använt argument som "Ja du får tycka vad du vill men det är ändå jag som bestämmer för jag är chef." Då har man missat mycket av förståelsen för vad ett samtal är. Och även en dialog borde ju betyda att flera parter (två i det här fallet) framlägger synpunkter på ämnet och försöker att uppnå en samsyn. Men jag har förstått att många av cheferna på mitt jobb missbrukar ordet dialog och gör samtalet till monolog istället.
Samma fjärmande attityd möter vi i begreppet "kommunicera". Tidigare hade någon något att berätta eller informera om men nu ska besluten kommuniceras. Det innebär allt som oftast en envägskommunikation där ett påbud sprids via någon kanal och sen ges inte tillfälle till att fråga eller ha synpunkter. Istället för full duplex blir det simplex och det kan väl knappast beskriva delaktighet och demokrati?
Och är det någon som har synpunkter på det här så är ni välkomna att lämna kommentarer!
Så har ännu en resa gjorts, nu tillsammans med en ung man i den närmaste kretsen. Han skulle ställas till svars för ett idiotiskt påhitt. Det var snabbt avklarat och han skötte sig fint och har fått konsekvenserna av sitt dåd. Återstår några samtal och att betala för sina gärningar på ett eller annat sätt. Jag tror att en del av "publikum" veknade i sina hjärtan när de hörde om hans kamp för att komma in på skejtgymnasium.
Magsjukan har äntligen släppt sitt grepp men först i går eftermiddag kände jag mig som folk. Har sovit på en "extrasäng" hos 18-årsdottern men säng förtjänar denna möbel inte att kallas. Snarare är det frågan om en något förlängd solstol av tunnaste modell. Och att sängen var tunn gick att leva med, värre var då bredden som ingalunda översteg 70 cm! Försök att vända er i en sådan med stil och grace! Försök vända er överhuvudtaget utan att kantra! Ååååå vad jag ska sova gott i min egen säng i natt.
Så, när jag sovit ikapp och lagt den ena sjukan efter den andra bakom mig, så ska här återigen skrivas vass samhällskritik. Eller åtminstone ska det skrivas mer regelbundet än det blivit den senaste tiden.
Just nu verkar The terrible twins mest bestå av sjukjournaler och alls inget av de vassa samhällskommentarer jag hade tänkt mig. Bättring utlovas så snart bakterierna flyttat någon annanstans. Än så länge är de kvar, så håll till godo.
Markattan är sjuk och tvillingen är inte heller så alert. Tredje helgen i rad som någon form av sjuka sitter i kroppen och sänker hela mig. Den här gången är det en magsjuka sen i fredags som fortfarande håller mig nere. Nej, det är sviterna efter sjukan som regerar och det är så himla trist. Men sängen kan man ligga i även under dagtid!
Igår var jag "tvungen" att åka till Östersund för att uppvakta de nyblivna 18-åringarna så vi stuvade in närbo och dotter 1 och 2 i bilen och gav oss iväg. Fast först skulle present till Pär inhandlas, det blev en ny telefon som jag hoppas att han blev nöjd med. Därpå skulle Annas cykel stuvas in, då det lånade cykelstället till bilen inte funkade! Och sen hämtade vi Tuva med nybakad tårta och så iväg för att plocka upp Malin. Anna blev glad för sin gamla cykel men jag glömde förstås att ta med cykelkorgen! Jaja, det kostar på minnet att ha så många barn, bara så att ni vet. Allt avlöpte väl och vi var hemma igen klockan 20.00. Malin stannade kvar uppe i Jämtland. Vi andra åkte hem men stannade först i Fränsta för att äta middag. En smula Banjovarning var det men lite musikaliska muntrationer bjöds vi då ett lokalt (?) band skulle ha spelning på kvällen och hade "soundcheck" under vår middag. Väl hemma somnade jag rätt omgående!
Trots magsjukan i fredags hade jag mitt lönesamtal per telefon, för att inte smitta ner chefen. (Sådant kan inverka på löneutvecklingen.) Och jag hade ställt in mig på ett lågt lönebud men blev glatt överraskad. Inte hör budet till högsta jag fått men räknar man med 0 så är ju allt över det att betrakta som bonus. Pengar i all ära men den här gången blev jag nästan rörd över chefens kommentar om att hon saknade "den gamla vanliga E med driv och engagemang". Hon har helt rätt i att jag inte känner så just nu och inte gjort på ett bra tag. Och det finns ju skäl till det som jag redogjorde för henne men tänker utelämna här. (Inte för att det är hemligt men det kräver en längre bakgrundsbeskrivning än vad jag mäktar med nu.)
Kan vi nu gemensamt hålla tummarna för att jag vaknar pigg och kry och med sedvanliga rosor på kinden i morgon? Tack!
Idag har varit en jobbig dag eftersom jag varit yr ungefär hela dagen. Konstiga flimmer framför ögonen och en väldig yrsel då och då. Men förmodligen beror det på trötthet och den går ju att sova bort, så det ska jag idag.
Dagen fick ju förstås börja med telefonsamtal till 18-åringarna med de största grattishälsningar man kan tänka sig. Därpå inhandlades present till Anna men present till Pär kvarstår. Var nere i stan med närbon under lunchen men inte ens samtal till barnens far lyckades lösa problemet. Måste alltså fixas under morgondagen! Jobbigt!
Tre möten under dagen och de innebär ju onekligen ett visst brott i den stora tristess som i övrigt råder. Och i morgon är det dags för lönesamtal. Förväntar mig inte ett öre så blir jag inte besviken men möjligen glatt överraskad! Har heller inte förberett mig eftersom jag inte har så värst många argument att komma med. Det är nackdelen med att sitta som facklig och ha full insyn i processen. Jaja, det blir som det blir!
Ska med närbon och tvätta bilen strax, avslutar därför med glatt hurra!!!
Ja tänka sig, att de där två knytena har hunnit bli myndiga, det var ju alldeles nyss de var små skitar som skrek, åt, bajsade och sov. En annan hade ju turen att få vara med på lite närmare håll då den ena, Anna, behövde sin mamma i sån grad att den andre, Pär, fick vara utan. Nu hade ju han tur som hade en nästan mammaidentisk människa i sin närhet. Ja så nära var det kanske inte rent geografiskt men hjärtvis iallafall. Moster lämnade sin egen telning i faders vård och reste till Jämtland och där mötte hon kärleken igen. Denna gång iform av en liten Pär Pelle Persan Persikan. Oj så söt och glad och lycklig i min famn, Jodå, jag har bevis på det, ett antal filmrullar, som jag vårdar ömt. Anna den lilla råttan hade bara ögon för modern och om henne kan jag därför inte skriva, men jag har ju hört att hon på senare år blivit väldigt lik en av sina mostrar...
När min tvillingsyster, alltså den trötta tvillingmamman, ringde för att tala om att hon väntade två visste jag. Hade en klar känsla av vad hon skulle berätta. - Gissa, sa hon - Du ska ha tvillingar, sa jag.
Sen skulle jag berätta för min son vad som var att vänta. Han var då sex år och gick på dagis. Alla hans fröknar var gravida och någon unge hade fått för sig att springa runt och skrika att de hade knullat. Därför hade man på dagis satt sig ner och haft en grundlig genomgång angående blommor och bin. Sonen visste alltså vad som hade timat, men frågade hur det blev tvillingar. Som pedagogisk mor började jag med att mamma och pappa tycker om varandra. Där blev jag bryskt avbruten då sonen fastslog följande: Jaja och så kommer spermierna, men vad händer sen.
Hm, det är ungefär där man i sitt stilla sinne undrar om det där med barn var en så bra idé. Fast sen ändrar man sig ju och tycker att de är ena raringar, de där barna, allihopa ju.
Så grattis till Pär och Anna och till alla andra som roat och oroat oss i livet.
Jag inte bara är tvilling jag innehar också en egen uppsättning tvillingar! Dessa, som för så kort tid sedan var små och oskyldiga, fyller i morgon 18 år. Båda två! Samtidigt! Just nu, för exakt 18 år sedan levde jag i tron att mina små telningar skulle komma till världen via ett planerat kejsarsnitt vid pass 8.30 den 3 april. Nu ville naturen något annat och förlossningen satte igång lite mer tvärt än vad som var planerat! Sålunda ringdes barnens far in mitt i natten MEN med uppmaningen att ta det lugnt eftersom det börjat snöa! Barnens far gjorde som han blev tillsagd, han duschade i lugn och ro, tog sig sedan en kopp kaffe och begav sig därefter i sakta mak de 6 milen in till stadens operationsavdelning. Och eftersom han väl aldrig kommit i tid mer än till sin egen ankomst till världen så kom han mycket riktigt en smula försent för att vara med när tvillingarna föddes.
18 år senare är det alltså dags att fira deras myndighetsdag. Min Pär och min Anna fyller 18 år och det är barn nummer 3 och 4 vi har anledning att gratulera. Och sen är det bara en kvar som är omyndig! Jodå, vi har legat i får man säga, för att uppfylla vår kvot av världsmedborgare.
Så, nu funderas det på korsen och tvärsen över vad dessa barn ska få när de inträder i den vuxna skaran. Anna har vi inga bekymmer att hitta på grejer till men som den ömme barnafader konstaterade; Pär har allt! Och det är väl sorgligt, att bara vara 18 år och redan ha allt. Nu är väl det en sanning med modifikation för nån potatisupplockare har han inte, ej heller nån snygg båge eller motorsåg. Men det enda denna grabb är intresserad av är jakt och fiske och där saknas inte utrustning. Så vad göra? Senaste tanken är en kamera, då kan han ju fotografera sina jaktbyten och glädja omvärlden med diverse blodiga bilder. Jaja, det kommer en dag i morgon då vi funderar vidare på presenter. De ska ju inte uppvaktas förrän på lördag så det är gott om tid!
Och konstigt är det att de blivit 18 år äldre på den här tiden medan jag inte är en dag äldre än då de föddes, snarare tvärtom!
Ibland är livet vänligt inställt till en. Som idag, alldeles nyss, när jag fick tillfället att i ensamt majestät inmundiga min middag. Passade på att svulla en pizza och ett glas vin. Sonen är och skejtar och närbon jobbar över och där var bara jag och kissen som spisade. Fast kisse fick knapriga pelletsgrunkor och vatten!
Nu ska jag slänga min kropp i bingen och läsa en av dagens reaböcker. Har inte bestämt än vilken det blir men jag väljer mellan Ya-Ya-flickorna (del 2) och en bok av Eva Dahlgren om hur man närmar sig ett träd.
Tänkt att ha lite att göra på jobbet kan vara så ansträngande! Jag är helt slut när jag kommer hem. Då är det skönt att få ägna sig åt sig själv och slippa ta hänsyn till manliga element i varierande ålder. Söta är de, men lite krävande måste jag säga.
Så, nu får ni klara er själva ett tag tills jag fått lite mer kvalitetstid med mig själv.
