Gränser eller nåt
Han skriver om mobilblottning på tåg bland annat, ni vet de här människorna som alltid och högljutt ska delge världen sina mobilsamtal med vänner och bekanta. Gärna under långa resor, timslånga och mobilpratarna gör resan ännu längre. Som en evighet i skärselden. Ja men snälla, läs hos Nemo istället va? Han beskriver detta så mycket bättre än jag.
Men det ena ledde till det andra och jag funderade på varför jag bloggar. Och kom fram till följande;
Jag började blogga ihop med min syster Markattan i en period när vi båda var hemma om dagarna. Vi har ju åsikter om det mesta och retar upp oss på dumhet, orättvisor och annat i världen som vi naturligtvis måste delge omgivningen.
Men snart drog Markattan iväg och startade en egen blogg och jag satt ensam här och det hela utvecklade sig till en lite mer publik dagbok än vanligt. (Ja jämfört med vanlig dagbok alltså.)
Och från början var det ju bara Markattan som läste men efterhand kom några fler och nu har jag en liten, men naggande god och tämligen trogen läsekrets. Visst skulle det vara roligt att ha många läsare, fast då blir det en annan grej det här med bloggandet.
Just nu ser jag min blogg som ett ställe där jag får en del av den bekräftelse och uppmärksamhet som väl de flesta vill ha. Och det tämligen anonymt. Jag har aldrig fått några elaka kommentarer och jag har väl aldrig provocerat heller för att göra mig "förtjänt" av det.
Men det är så trevligt med de här kommentarerna och jag upphör inte att fascineras av att det finns, för mig helt okända, som faktiskt klickar på min sida och läser mina ord och tar sig tid att skicka iväg en kommentar. För utan de här kommentarerna skulle jag nog inte fortsätta att skriva.
Till er som läser och skriver här; ni är så värdefulla för mig, ni gör mig glad och tacksam för att ni tar er tid. Kanske skulle vi inte alls ha något att säga varandra om vi träffades livs levande, kanske skulle vi rent av tycka att "den där var minsann en konstig ordning" men här är det ju inte så. Här blir vi ju lite smygkompisar och det gillar jag.
Det påminner mig om en sommar i slutet av 90-talet då jag upptäckte chattandet. Den sommaren var jag nyskild och nyss inkliven i en ny relation. Och killen han försvann till sin hemstad och där satt jag ensam. Ungarna hemma hos pappa och solo kvist för första gången i mitt liv. Vad göra? Oj vad många låtsasvänner jag fick, människor som jag aldrig träffade men som jag fortfarande minns och funderar över hur livet är för. Där var Skogsfrun, Speyside (de är gifta idag), Aquarius, Peg, Nicke Lilltroll och många, många fler. Så roligt vi hade och så fåniga vi var, men just då fyllde detta chattande sin funktion av socialt nätverk, precis som bloggvännerna gör idag.
Internetz är fantastiskt.
javisst är kommenarerna det som är bland det roligaste.
Men jag skriver mest för min egen skull.
Men såklart..skulle jag ALDRIG få en kommentar/mail så skulle jag nog lägga av.
Jag har också chattat men gör det inte längre.
Det roar mig inte.
När jag gjorde det fick jag vänner en del som jag fortfarande har kontakt med. Men..näe..chattandet får andra ta hand om.
Det var kul en tid..och som allt annat så har var tid sin tid.
Det är inte längre min grej.
Och faktiskt funderar jag inte så mycket över vad mina f.d chattkompisar gör.
De som är intressanta är de som jag fortfarande har kontakt med.
Resten är en grå massa.
Men bloggsmygkompisar är nästan samma sak.
Tar längre tid att få kontakt och svar.
Men..bättre för min del.
ha det bra
Kram
/A
Ännelaij; Jag orkar inte längre chatta, det går för fort. Men att läsa kommentarer orkar jag och skriva en och annan.
Önskar dig en trevlig helg.
Kommentarerna är verkligen viktiga. Tyvärr är jag för dålig på att kommentera, men jag läser alla dina inlägg, bara så att du vet :)
Anjo; Det värmer hjärtat att veta, det gör det.
Men jag vill inte påstå att du är dålig, låt oss enas om att du har en viss utvecklingspotential i bloggkommentering :-)
Kommentarer is da shit... hade avplockad kommentarsgranskning några veckor. Stissigt för jag visste inte om jag missat något. Nu har jag koll.
Under en lång period hade jag inga kommentarer alls. Det gick inte att lämna. Obloggigt, men jag märkte att jag blev mer bloggfokuserad än vad jag önskade.
Just nu balans. det är lagom. Skulle bli förtvivlad om jag hade 20-30 kommentarerp å varje inlägg. Det funkar inte för mig.
Tack för dina goda rader om mig och posten om mobilblottning
Nemo; Ett gammalt ordspråk säger att för mycket och för lite skämmer allt, och det stämmer nog på det mesta. Utom kärlek kanske...eller...Nja, vi lämnar det. Men kommentarer är kul, ger liv och sociala möten. Håller helt med dig, för många gör att man inte kan svara alla och det vill jag enligt principen "Du såg mig och jag ser dig".
Och varsågod, tycker att du skriver intressanta grejer och med ett gott språk. Blir glad av det!
Vi söker alla sätt att få påverka och beröra och bli sedda och uppskattade. Kontakt is everything :)
peterA; Jo det är ju så och du känner mig så väl att du vet att jag tar till det mesta för att få den där bekräftelsen. Kontakt is da shit, för att travestera Nemo.
Och den här disciplinen är vi väl världsmästare på du och jag? Iallafall i kontakten med oss. :-)
