Den Hemska Tvillingen

Ikväll har jag varit på revyrepetition och det är ju så himla skoj. Utan att avslöja för mycket (eftersom jag skrivit på tysthetsgaranti) kan jag berätta att jag bland annat kommer att läsa en saga illustrerad av tre mimare.

Eftersom jag fullkomligt älskar att läsa högt har jag ju haft rika tillfällen att öva denna talang på mina barn. Även de män jag levt med har haft nöjet att få njuta av denna förmåga. De somnar så gott när jag läser. Man skulle kunna tolka det som rätt kasst betyg men det gör jag inte, jag inbillar mig att jag har en behaglig röst som gör lyssnaren avslappnad och därigenom lagom sömnig för att John Blund ska komma på besök.

Ja, hur som haver så får jag återigen läsa högt, en saga fast i vuxenformat och det gick fantastiskt bra. Jo jag är nöjd själv och det räcker som bekräftelse.

Är det inte rätt konstigt va? Saker som man vet att man är bra på behöver man inte få beröm för, även om det naturligtvis är roligt. Saker som man inte alls tycker att man behärskar är det sällan någon idé att folk ger en beröm för, det rinner bara rätt igenom och landar ingenstans i kroppen.Sånt man är halvhyfsad på kan med lite beröm utvecklas till att man blir än bättre på. Det är ju egentligen helt ologiskt. Eller? Är det inte det?

Och apropå ingenting så slår det mig nu att jag inte har en aning om hur blomman mår idag. Om inte klockan var ganska sent skulle jag traska över till blommans och sonens boning för att kolla hur den mår. Men jag orkar inte det så det får vara till i morgon. Sonen mår bättre och är redan tilltittad, därav större fokus på växten.

Och så är jag hemskt nyfiken på om en viss Markatta möjligen sitter i Atlas och tvagar sig.

Allra sist kan jag meddela att ordningen är återställd och världen återkommen efter morgonens fruktansvärda dimma. Det ser ut precis som vanligt och jag tackar för ovan nämda Markattas och Strandskatans lugnande besked ifrågan.