Den Hemska Tvillingen

Närbo har åkt iväg för näst sista arbetsdag innan semestern tar sin början även för honom.
Kisse är ute och jagar sork eller nåt, kan duga med en fluga också om sorkarna behagar hålla sig borta.

Själv ska jag krypa ner i sängen med Ernst.




Nä, inte den Ernst. Han är för lång för att få plats i min säng. Fast vi skulle nog kunna ha ett och annat att säga varandra. Jag gillar den här Ernst. Har nog inget emot någon Ernst alls som jag träffat på.

Jo jag har träffat på Ernst K. Jag satt i Luleå och väntade på ett flyg hem en söndag för flera år sedan. Hallen var full av utvakade scouter från hela världen och säkerhetskontrollen fullständigt igenproppad. Eftersom jag inte alls hade bråttom satt jag lugnt och inväntade att kaos skulle lägga sig så att jag kunde bli scannad och förklarad ofarlig för flygresa.

Plötsligt uppenbarar sig en mycket lång man som förstås var Ernst. Man kan tro att han varit uppe i norr och invigt något eller deltagit på nån heminredningsmässa, de förekommer väl i varje stad med självaktning?

Nåväl, Ernst plan skulle strax lyfta och killen hade bråttom, bråttom. Så han fann sig nödsakad att tränga sig igenom hopen med scouter, genom säkerhetskontroll för att hinna med planet. Men som han skämdes. Så jobbigt det tycktes vara för honom att bete sig så. Och det hedrar honom tycker jag. Hur många "kändisar" har man inte sett genom åren som anser sig ha någon slags förtur baserat på sitt kändisskap?

Åter till den Ernst som jag SKA krypa i bingen med.




Ja Ernst Brunner alltså. Och hans bok Yngling på guld.
Historien i sig lockar mig inte, men hans språk! (Som vanligt alltså)
En bok må innehålla de härligaste historier med de mest rafflande intriger
men om den är dåligt skriven orkar jag bara inte läsa.
Brunner skriver bra, mycket bra och jag är glad att jag upptäckt det i tid.

Ta ta!