Mat och hemlisar

När min yngste son var liten, få se nu, det är 15 år sedan ganska precis, drabbades jag av ett hiskeligt virus.
Jag var ansvarig för maten på ett bröllop som ursprungligen skulle gästas av 15 personer. När dagen väl var inne var där 165 matgäster. Det där visste jag ju om när maten väl skulle stå på borden men hade jag vetade det när jag fick frågan om att hålla i utspisningen hade jag nog tackat nej.

Nåväl, dagen före bröllopet vaknar jag av ett vansinnigt skav i halsen, jag var urlakad, febrig och eländig. Men som sagt, dagen därpå skulle det finnas 165 gäster på bygdegården (för er som bor i städer så är det byarnas motsvarighet till Folkets hus men i privat regi) så det var bara att dra i sig rejäla laddningar med Alvedon och ge sig iväg.

Tilläggas kan att helgen innan hade jag fått en myggbett på ena ögonlocket och blev rejält infekterad. Jag fick ögonsalvor, svart piratlapp, svullnade upp i halva ansiktet, tappade känseln och såg allmänt ut som om jag fått duktigt med stryk. Jättekul att åka till stan (Jo, när man bor på landet, vilket jag gjorde när detta utspelar sig, så åker man till stan) och handla finkläder i det skicket. Eller inte beroende på läggning.

Ja fredagen gick i matlagnings- och bordsdukningstecken. Jag hade god hjälp av ett gäng glada damer som följde min minsta uppmaning. Lördagen anlände och som jag var risigare än dagen innan så fick min bästa vän engageras för att ta hand om strykning av diverse kläder. Mina barns far skulle vara toastmaster och de två äldsta hade också små uppdrag under denna dag. Det var således en hel del att stå i. Min feber var vid det här laget uppe i dryga 39 grader och säng och täcke stod högt på önskelistan.

Men det gick ju inte att få tag i någon som kunde rycka in och ersätta mig med så kort varsel. Och tro mig, jag hade försökt då min läkare inte var så trakterad av tanken att få ca 200 patienter med någon oklar ögoninfektion till sin mottagning. Hon trodde nämligen att myggan som stack mig var helt oskyldig till eländet och att jag skulle smitta ner hela gänget. Men det var alltså ingen som var hugad att gå in och fixa krubbet, vinet och diverse annat.

När så äntligen maten var aväten, tårtan slut och disken diskad tackade jag för mig och åkte hem och la mig. Sov halvt drogad av Alvedon och vaknade sämre än någonsin på söndagen. Då var det bara att ge sig iväg till jourhavande läkare i Åre och få sin dom. De gissades på halsfluss, halsböld, körtelfeber och en hel del andra mer eller mindre dödliga sjukdomar. Och så dålig som jag var så önskade jag bara att döden skulle komma snabbt så att jag slapp plågas mer.
Körtelfeber blev den slutliga diagnosen men det trodde jag inte så mycket på eftersom jag en gång i min ungdom haft körtelfeber och det ska man tydligen inte kunna få fler gånger. Men om doktorn säger det så är det väl så.

Hur som haver, sjukan var ett virus och inga mediciner fanns att bota mig med och stränga förhållningsorder delades ut för att jag inte skulle smitta ner hela barnaskaran. Och det hade ju sett vacker ut, 5 ungar med körtelfeber, samtidigt....

Så den minste lille, bara 3 år fick av doktorn höra att nu fick han inte pussa och krama mamma för hon hade "kusar i halsen". (I Jämtland säger man så ibland om baciller och virus och andra sjukdomsalstrande ting)
Och lille J han nickade och lovade att hålla sig på behörigt avstånd.

Men är man bara tre år så är det ju svårt att inte krama mamma nu och då och en gång kom han upp och ställde sig vid sängen och petade lite på mig och så sa han "Mamma, vääät du ( vet du) aaaatt, vi kan kramas lite men vi säger inget till doktorn".  Man ska vara skapad av marmor om man kan motstå en sådan liten goding.
Då var han som sagt en liten treåring med runda kinder, ljust lockigt hår och alldeles jätteblå ögon. Idag är han snart 18, lång som en flaggstång, kortsnaggad men med samma blå ögon. Han behöver inte uppmanas att låta bli att krama och pussa mamma. Fast om det är ett tag sen han såg henne så vill han gärna ha en kram fast i smyg, så säg inget, inte ens till doktorn.



Efterspel; Sjukan var inte körtelfeber, det var något som hette Adenovirus som är ett alldeles vanligt förkylningsvirus som ibland kan mutera och försöka döda en. (Ja det var så det kändes och vareviga körtel och organ i min kropp var uppsvullna.) Det tog mig ett halvår att bli frisk igen.

Inget av barnen blev sjuka men två andra på byn drabbades av samma skit men dom blev bra på några dagar. Hur rättvist är det på en skala?

När det här hände bodde jag i Jämtland som framgick, idag bor jag i Sundsvall och hit vågar sig inget Adenovirus what so ever.

Och nu har ni fått en lektion i konsten att göra en kort historia lång, läs och lär!

Kommentarer
Postat av: Ännelaij

Jag ryser.

Låter inget vidare.

Tur du inte gick hädan i Adenoviruset. Livet och blogglivet hade varit allt bra trist då.



Förstår inte att du orkade.



/A

2009-08-14 @ 12:10:50
URL: http://bradag.blogspot.com
Postat av: Den hemska tvillingen

Ännelaij; Hade inget val, var tvungen, lämnar inte kompisar i sticket...you know. Fast jag begriper inte heller riktigt att jag orkade. Men så tog det ju ett halvår att bli kry igen.

En av de saker jag är mest stolt över i livet. Ja inte att jag blev sjuk men att jag fixade all den här maten. Och kan du tänka dig vilka mängder vin som går åt?

Och en, säger en, elektrisk korkskruv, som la av efter 5 flaskor vin. Jag fick dra resten av korkarna manuellt. Detta var innan bag-in-box-vinet gjorde sin entré.

2009-08-14 @ 12:18:28
URL: http://theterribletwins.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0