Mofter har ordet
Ja tänka sig, att de där två knytena har hunnit bli myndiga, det var ju alldeles nyss de var små skitar som skrek, åt, bajsade och sov. En annan hade ju turen att få vara med på lite närmare håll då den ena, Anna, behövde sin mamma i sån grad att den andre, Pär, fick vara utan. Nu hade ju han tur som hade en nästan mammaidentisk människa i sin närhet. Ja så nära var det kanske inte rent geografiskt men hjärtvis iallafall. Moster lämnade sin egen telning i faders vård och reste till Jämtland och där mötte hon kärleken igen. Denna gång iform av en liten Pär Pelle Persan Persikan. Oj så söt och glad och lycklig i min famn, Jodå, jag har bevis på det, ett antal filmrullar, som jag vårdar ömt. Anna den lilla råttan hade bara ögon för modern och om henne kan jag därför inte skriva, men jag har ju hört att hon på senare år blivit väldigt lik en av sina mostrar...
När min tvillingsyster, alltså den trötta tvillingmamman, ringde för att tala om att hon väntade två visste jag. Hade en klar känsla av vad hon skulle berätta.
- Gissa, sa hon
- Du ska ha tvillingar, sa jag.
Sen skulle jag berätta för min son vad som var att vänta. Han var då sex år och gick på dagis. Alla hans fröknar var gravida och någon unge hade fått för sig att springa runt och skrika att de hade knullat. Därför hade man på dagis satt sig ner och haft en grundlig genomgång angående blommor och bin.
Sonen visste alltså vad som hade timat, men frågade hur det blev tvillingar. Som pedagogisk mor började jag med att mamma och pappa tycker om varandra. Där blev jag bryskt avbruten då sonen fastslog följande: Jaja och så kommer spermierna, men vad händer sen.
Hm, det är ungefär där man i sitt stilla sinne undrar om det där med barn var en så bra idé.
Fast sen ändrar man sig ju och tycker att de är ena raringar, de där barna, allihopa ju.
Så grattis till Pär och Anna och till alla andra som roat och oroat oss i livet.
tvillingtvå
När min tvillingsyster, alltså den trötta tvillingmamman, ringde för att tala om att hon väntade två visste jag. Hade en klar känsla av vad hon skulle berätta.
- Gissa, sa hon
- Du ska ha tvillingar, sa jag.
Sen skulle jag berätta för min son vad som var att vänta. Han var då sex år och gick på dagis. Alla hans fröknar var gravida och någon unge hade fått för sig att springa runt och skrika att de hade knullat. Därför hade man på dagis satt sig ner och haft en grundlig genomgång angående blommor och bin.
Sonen visste alltså vad som hade timat, men frågade hur det blev tvillingar. Som pedagogisk mor började jag med att mamma och pappa tycker om varandra. Där blev jag bryskt avbruten då sonen fastslog följande: Jaja och så kommer spermierna, men vad händer sen.
Hm, det är ungefär där man i sitt stilla sinne undrar om det där med barn var en så bra idé.
Fast sen ändrar man sig ju och tycker att de är ena raringar, de där barna, allihopa ju.
Så grattis till Pär och Anna och till alla andra som roat och oroat oss i livet.
tvillingtvå
Kommentarer
Trackback
