Den Hemska Tvillingen

...för the cats ligger inne och gosar sig i sängen.




Essi som ligger längst upp håller sig på avstånd från den lille Pilsner*. Men ibland faller hon till föga och ger honom tillåtelse att vistas i närheten. Som idag, när regnet står som spön i backen, maten är uppäten och man har tröttnat på att morra.


Och ja, jag vet att påslakanen är skitfula. Här på landet är vi inte så noga.

* I själva verket är Essi och Pilsner tämligen jämnstora trots ålderskillnaden på nästan 2 år.

Läser en frågespalt hos dn.se. Det är Magdalena Ribbing som svarar på läsarnas funderingar om vett och etikett.

Jag tänker på en del mail jag fått på jobbet, från fullständiga främlingar som avslutar med en kram!
Vad är det? Jo jag vet vad en kram är men varför skickar man en sådan till någon man inte känner?

Till saken hör att jag är en väldigt kramsjuk person, folk jag gillar kramar jag ofta och gärna. Men att skicka kramar per mail till folk jag aldrig träffat utan har en arbetsrelaterad fråga till skulle aldrig falla mig in.

Etter värre blir det när folk slänger iväg kramizar.

Vad hände med de gamla hederliga avslutningsfraserna Hälsningar, Vänliga hälsningar och Med vänliga hälsningar?
Blev de urkramade?

Här ute på bystan är det ganska tyst. Man hör mest fågelkvitter och då och då en ensam motorcykel som dundrar förbi på landsvägen på andra sidan sjön.
De senaste dagarna har ett helt annat ljud hörts över nejden.

Två motorsågar. Men de verkar inte fälla några träd. Det enda som hörs är dessa motorsågar som varvas, den ena efter den andra. Vad i hela friden håller de på med?
Tävlar de månne i vem som kan få sin motorsåg på högst varv?

Ett mysterium är det.

Jag är inte vidare intresserad av sport. Tittar inte på sportsändingar på tv, håller inte koll på lagens placeringar. Vet inte vem som spelar var.
En gång i tiden följde jag hockey-vm med stort intresse. Ingemar Stenmarks glansdagar höll mig klistrad vid tv-n. En eller annan tennismatch med Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg har man ju sett.
Men annat? Nja, då får det minsann vara någon svensk idrottare som slår igenom helt otippat på något stort evenemang.

Trots det blir jag ohemult stolt ett par sekunder när jag ser att Elsfborg gått och tagit serieledningen i Allsvenskan.

Särskilt när Sundsvalls stolthet Giffarna håller sig i någon gärdsgårdsserie och leker fotboll.


Och med detta inlägg riskerar jag att uteslutas ur lunchgemenskapen med Herrarna J, C, N, K och Närbo men det är ett pris man får vara beredd att betala för att sanningen ska komma fram.

Herr J har skickat en kommentar som ser ut så här;

"Man tackar för alla bidrag, snällt. Så skulle jag vilja höra "Man ska leva för varandra.." med trio me bumba. Om inte det är möjligt kanske Närbo kan framföra den i telefon??"

Och självklart ska vi spela önskelåten för Herr J.

Det enda problemet med detta är att jag nu kommer att få höra Närbo sjunga låten hela dan då han gjorde sig redo för telefonsjungning innan jag lyckades hitta klippet på Youtube.

Vad ska vi säga om följande klipp? Jag blir helt matt.



Är det ungdomar som dessa som ska ta hand om den äldre generationens pensionspengar?
Är det den här tjejen som ska sköta om oss när vi  blir gamla och skröpliga?
Är det människor med detta spegelintresse som ska bestämma om landet i framtiden.

Då ska jag be att få lämna in. Inför ättestupa igen, tack!

Jag har under någon halvtimma "roat" mig med att läsa den här tjejens blogg och jag blir så full i skratt när jag kollar igenom innehållet. Mycket plutbilder förstås, ett språk som en människa i min ålder knappt fattar och så bedrövligt barnsligt att man skäms att man någonsin gick in på sidan.
Bland sina kategorier har hon bland annat "Hjälp mot bättre självförtroende". SUCK.

Men du Amanda...Om du ska leva upp till din devis - lite bättre än alla andra - så kanske du måste lära dig att stava, bland annat till ord som accessoar eller sjukhusvistelse. Uppenbarligen går du i skolan, men ge inte upp, det finns komvux för den som gjorde annat under skoltiden än att lära sig saker.

Och nej, jag tänker inte ge er länken till denna blogg. Tittar ni på snutten från Youtube kan ni enkelt hitta den ändå.
Det ska även sägas att jag är en smula kluven till mitt eget inlägg. Jag vet inte riktigt hur gammal den här stumpan är, men 15-16 kanske. Kan man förvänta sig mer av ungar i den åldern? Fattar de hur de uppfattas? Och är jag urmodig och fattar ingenting och därmed ute ur leken? Med 5 egna ungar får man väl ändå säga att jag har en hel del erfarenhet av tonåringar och deras självupptagenhet och stora egon...men jag har aldrig sett något liknande. Varken hos mina egna eller deras kompisar.

Nä, nu ska jag ägna dagen åt något annat än fördummande bloggar.

Förvisso ska man ta det lugnt med en konvalesent men så försiktiga behöver ni inte vara.
En liten länk till något läsvärt och ett uppmuntrande krya på dig tål han, den gode Herr J.

Närbo har en arbetskamrat, ja han är faktiskt min jobbarkompis också, som just nu ligger hemma med ett misstänkt diskbråck.
Det är en åkomma jag aldrig drabbats av tack och lov men jag har förstått att det gör vansinnigt ont.

Det är ju inte så skoj att vara sjukskriven och att kämpa med smärta är ju jobbigt som sjutton.
Igår fick jag veta att diskbråckspatienten regelbundet läser min blogg och det var då jag bestämde mig för en liten återuppväckning av det gamla Besökstid som gick i radio när jag var liten. (Vi hade just lämnat grottorna och etablerat oss i bostäder med raka väggar och trä på golvet.)

Programmet gick ut på att släkt och vänner till sjuklingar skrev brev, ni minns va? Papper och penna och så ett kuvert med frimärke på. Ingen e-post, inga sms...bara papper och penna och en brevbärare.
Jo, de skrev alltså brev till programmet och önskade sina vänner ett snabbt tillfrisknade och så fick de önska en låt för den sjuke.

Men tiderna förändras så jag tänkte så här va...Bland er läsare finns ju en uppsjö med kunskap om olika bra, läsvärda, roliga sidor på nätet. (Det måste ju bli liiite träligt att bara ha min sida att läsa gång på gång)
Så nu vill jag att ni i era kommentare skriver en liten krya-på-dighälsning till Herr J och lämnar en länk till en bra sida.
Det betyder alltså att det idag inte duger att bara gå in här och läsa, man måste anstränga sig och lämna en kommentar. Men kom ihåg att det inte är för min skull, utan för Herr J som ligger hemma och har ont och tråkigt. OK?

Jag börjar med några länkar!

Den fine Bonton förnekar sig aldrig.

Arga lappar är ju roliga att läsa.

Avigsidan är en favorit där jag ibland hittar guldkorn som jag mailar till Herr J.

Och så den härliga Tjuvlyssnat. Där kan man grina rumpan ur led om man inte passar sig.

Så min gode Herr J, håll till godo och ta det lugnt så att ryggen blir bra igen. Hade hoppats på ett besök från er för att visa hur bra det blev med växthuset, hur fina plattorna blev efter Fru J´s instruktioner och vad fin lill-pisse är. Men det får bli när du är bättre i ryggen. Och nästa gång vi har vägarna förbi lovar vi att komma in och inte bara ofint åka iväg utan att säga hej.

När min yngste son var liten, få se nu, det är 15 år sedan ganska precis, drabbades jag av ett hiskeligt virus.
Jag var ansvarig för maten på ett bröllop som ursprungligen skulle gästas av 15 personer. När dagen väl var inne var där 165 matgäster. Det där visste jag ju om när maten väl skulle stå på borden men hade jag vetade det när jag fick frågan om att hålla i utspisningen hade jag nog tackat nej.

Nåväl, dagen före bröllopet vaknar jag av ett vansinnigt skav i halsen, jag var urlakad, febrig och eländig. Men som sagt, dagen därpå skulle det finnas 165 gäster på bygdegården (för er som bor i städer så är det byarnas motsvarighet till Folkets hus men i privat regi) så det var bara att dra i sig rejäla laddningar med Alvedon och ge sig iväg.

Tilläggas kan att helgen innan hade jag fått en myggbett på ena ögonlocket och blev rejält infekterad. Jag fick ögonsalvor, svart piratlapp, svullnade upp i halva ansiktet, tappade känseln och såg allmänt ut som om jag fått duktigt med stryk. Jättekul att åka till stan (Jo, när man bor på landet, vilket jag gjorde när detta utspelar sig, så åker man till stan) och handla finkläder i det skicket. Eller inte beroende på läggning.

Ja fredagen gick i matlagnings- och bordsdukningstecken. Jag hade god hjälp av ett gäng glada damer som följde min minsta uppmaning. Lördagen anlände och som jag var risigare än dagen innan så fick min bästa vän engageras för att ta hand om strykning av diverse kläder. Mina barns far skulle vara toastmaster och de två äldsta hade också små uppdrag under denna dag. Det var således en hel del att stå i. Min feber var vid det här laget uppe i dryga 39 grader och säng och täcke stod högt på önskelistan.

Men det gick ju inte att få tag i någon som kunde rycka in och ersätta mig med så kort varsel. Och tro mig, jag hade försökt då min läkare inte var så trakterad av tanken att få ca 200 patienter med någon oklar ögoninfektion till sin mottagning. Hon trodde nämligen att myggan som stack mig var helt oskyldig till eländet och att jag skulle smitta ner hela gänget. Men det var alltså ingen som var hugad att gå in och fixa krubbet, vinet och diverse annat.

När så äntligen maten var aväten, tårtan slut och disken diskad tackade jag för mig och åkte hem och la mig. Sov halvt drogad av Alvedon och vaknade sämre än någonsin på söndagen. Då var det bara att ge sig iväg till jourhavande läkare i Åre och få sin dom. De gissades på halsfluss, halsböld, körtelfeber och en hel del andra mer eller mindre dödliga sjukdomar. Och så dålig som jag var så önskade jag bara att döden skulle komma snabbt så att jag slapp plågas mer.
Körtelfeber blev den slutliga diagnosen men det trodde jag inte så mycket på eftersom jag en gång i min ungdom haft körtelfeber och det ska man tydligen inte kunna få fler gånger. Men om doktorn säger det så är det väl så.

Hur som haver, sjukan var ett virus och inga mediciner fanns att bota mig med och stränga förhållningsorder delades ut för att jag inte skulle smitta ner hela barnaskaran. Och det hade ju sett vacker ut, 5 ungar med körtelfeber, samtidigt....

Så den minste lille, bara 3 år fick av doktorn höra att nu fick han inte pussa och krama mamma för hon hade "kusar i halsen". (I Jämtland säger man så ibland om baciller och virus och andra sjukdomsalstrande ting)
Och lille J han nickade och lovade att hålla sig på behörigt avstånd.

Men är man bara tre år så är det ju svårt att inte krama mamma nu och då och en gång kom han upp och ställde sig vid sängen och petade lite på mig och så sa han "Mamma, vääät du ( vet du) aaaatt, vi kan kramas lite men vi säger inget till doktorn".  Man ska vara skapad av marmor om man kan motstå en sådan liten goding.
Då var han som sagt en liten treåring med runda kinder, ljust lockigt hår och alldeles jätteblå ögon. Idag är han snart 18, lång som en flaggstång, kortsnaggad men med samma blå ögon. Han behöver inte uppmanas att låta bli att krama och pussa mamma. Fast om det är ett tag sen han såg henne så vill han gärna ha en kram fast i smyg, så säg inget, inte ens till doktorn.



Efterspel; Sjukan var inte körtelfeber, det var något som hette Adenovirus som är ett alldeles vanligt förkylningsvirus som ibland kan mutera och försöka döda en. (Ja det var så det kändes och vareviga körtel och organ i min kropp var uppsvullna.) Det tog mig ett halvår att bli frisk igen.

Inget av barnen blev sjuka men två andra på byn drabbades av samma skit men dom blev bra på några dagar. Hur rättvist är det på en skala?

När det här hände bodde jag i Jämtland som framgick, idag bor jag i Sundsvall och hit vågar sig inget Adenovirus what so ever.

Och nu har ni fått en lektion i konsten att göra en kort historia lång, läs och lär!

Min hypotes, mitt forskningsprojekt, min baby gick åt pipsvängen.
Det räcker väl med att konstatera det va?

Nähä, ni vill ha statistiken också...

Ok, 35 besökare varav en, säger en enda futtig en, kom in via Expressen och då alls inte genom de där sexfantasilänkarna utan via ett inlägg om att Hanna Widell varit inblandad i något litet fjuttigt flygdrama.

Så en läsare är lite sensationslysten och 34 läsare är mer intresserade av tomatodling, råttjakt, cykelturer och Tito Beltran. Guuud vilka tråkiga liv ni måtte ha.

Men om det är ok för er så fortsätter vi på det spåret. Det kommer under dagen att bli någon söt liten barnhistoria ur Den hemska tvillingens liv.
Vi kommer också att öppna en högst tillfällig filial till det, på sin tid så populära radioprogrammet Besökstid. Ett program där man kunde skicka krya-på-dig-hälsningar till folk som var sjuka.

Men först frukost!

Idag har vi haft premär.
Pilsner, blott 4 månader gammal, har dödat sin första mus.

Essi, vår "gamla" katt, 2 år, kom med en levande mus och placerade framför Pilsners fötter och lät honom jaga och leka en stund. Sen drog hon vidare på nya jakter. Dessvärre kom hon tillbaka med en fågel som hon tagit ihjäl.
Men sådan är jaktlusten och instinkten, den tar inte alls hänsyn till vilka djur vi människor tycker ska sparas.

Tack och lov äter ingen av dem sina byten så avmaskningen blir väl en enkel historia.


Ja, det är rart med husdjur.

Den här råttan var han däremot rädd för till att börja med



Och det är klart, råttan är ju nästan lika stor som Pilsner själv.

Efter denna dramatiska dag drar vi oss tillbaka och sover vår skönhetssömn.

Hmmm, det ser ut som om min hypotes spricker!
Vi kanske är ett moraliskt folk som inte går igång på sexuella fantasier.

Eller så kryper sexläsarna fram först framåt natten.

Nu ska det bevisas, även på The Terrible Twins egen blogg, att sex drar folk.

I förrgår gjorde jag ett inlägg länkat från Expressen om straff för att bli påkommen med att idka sexuellt umgänge utomhus. Läsarsiffrorna steg. Igår skrev jag tämligen vardagliga saker om tomater och cykelturer, läsarsiffrorna sjönk.

Så idag gör jag ett försök och länkar till två artiklar i Expressen. Den ena med rubriken Mäns vanligaste sexfantasier och den andra med rubriken Kvinnors vanligaste sexfantasier.

Och en annan sak jag hittade via Expressen var en artikel om ett föräldrapar som fick två barn inom loppet av 9 månader.
Och? Jag fick två barn inom loppet av 15 minuter.

Så, nu ska vi efter detta inlägg som egentligen inte är ett inlägg utan en del i ett forskningsprojekt (hmmm) bara mäta och se hur resultatet blir jämfört med andra dagar.

I morgon ska jag inte cykla en enda meter. Det har jag gjort idag och i morgon kommer min bakdel inte uppskatta en cykelsadel under sig.



Vi tog oss en tur per cykel runt i nejderna, genom skogen och ner på stora vägen, in på loppis och sen glass och så vidare hem på småvägar. Backe upp och backe ner. 17 kilometer, inget att tala om på slätte vägen men i dessa uppförsbackar är det en bedrift.

Nästa år blir det nog Giro di Italia och Tour de France. Får nog ledartröjan redan dag 1 med tanke på att jag kommer att leda cykeln i de flesta uppförsbackar.

Minns ni växtvärksinlägget?

Knappt en och en halv månad senare ser det ut så här i växthuset.





Och det här är (naturligtvis) bara ett urval av alla tomater som fötts där inne. Har räknat till så många som 60 stycken och sen gav jag upp. Frågan är om de hinner mogna och om vi isåfall orkar äta upp alla. Kan man bli tomatförgiftad?
Vi får väl göra någon inläggning av det som fortsätter att vara grönt.

Närbo har alltid velat ha stockrosor och det har han nu.

  

Så fina blommor!

Och tvillingen har alltid velat ha en kaprifol och det har hon nu.



Blir det bara lite fler soldagar så kommer den att blomma med alla sina knoppar. Ser fram emot att få känna doften av kaprifol igen.
(Klicka på bilden för att få se dem i lite större storlek.)

Har i arla morgonväkten surfat runt på landets tidningar, en del av dem, och finner att inget av värde har hänt.

Jo, samtliga skriver om Prinsessan Madeleins förlovning med Jonas. Och det enda jag tänker när jag läser rubrikerna är
"Stackars Daniel". Han står sig tydligen slätt i jämförelsen med drömprinsen Jonas. Och att Madde finner Jonas mer drömprinslik än Daniel är ju bra. Att kungen skulle favorisera honom tycker jag är mer trist.

Hur låter middagssamtalen på slottet när hela familjen är samlad? "Nej, men Daniel, vi tycker inte mer om Jonas än om dig, du ska inte bry dig om vad tidningarna skriver. Det är ju bara det att Jonas har ju ett "riktigt" jobb på en advokatfirma, det är ju lite annat det än att vara gymägare. Men vi tycker lika mycket om er båda två...sluta sura nu och skicka hit surkålen är du rar."

Och Jonas lyckades tydligen dessutom fixa en snyggare ring än vad Daniel kunde åstadkomma...åtminstone om man ska tro tidningarna.
Och det gör vi väl, allihop, eller?

(Eftersom det här inlägget inte har med sex att göra och inte länkar till en tidning med en geting som symbol ger jag mig den på att läsarantalet kommer att sjunka drastiskt idag. Och inte gör det mig nåt *sade hon bittert*. Är det bara min kropp ni är ute efter så kan det vara ;-)

Jaha, nu vet vi att det kan kosta 40 piskrapp att bära långbyxor. Det framgår av en artikel i Aftonbladet.se. I Khartoum är det inte tillåtet för kvinnor att bära långbyxor. Förmodligen är det en rad saker som inte är tillåtet för kvinnor i Sudan. Och piskrapp är väl att synnerligen modernt sätt att straffa hårdkokta brottslingar kan tänka. Att ha mage att för det första födas till kvinna, bara det borde väl rendera några rapp. Och sen klä sig i långbyxor. Nä du Lubna al-Hussein, gå du hem och dra på dig någon burka eller så och uppför dig som det anstår en kvinna.

Ja förlåt att jag raljerar men jag blir ta mig fan inte klok på det här. Det finns säkert kulturer, stammar, områden där befolkningen fortfarande lever i grottor, utan moderniteter som telefon, radio, tv, tidningar och skolor. Dessa människor må vara förlåtna för att de lever kvar i föreställningsvärlden om mäns överlägsenhet och att de anser att kvinnor ska underordna sig männen.
Men så vitt jag förstår har man i Sudan tidningar då kvinnan som riskerar spöstraffet är journalist och arbetade åt FN. (Hon sa upp sig för att kunna föra sin talan i rätten.) Här har vi ett land som alltså har tidningar, man kan bli anställd av FN vilket väl talar för att en viss skolgång är möjlig. En kvinna kan få anställning överhuvudtaget och det pekar ju på ett hyfsat modernt samhälle.
Men byxor får man alltså inte bära.

Och vet ni, jag skiter högaktningsfullt i vilken religion som dominerar i Sudan. Jag ger fullständigt fan i vilken regim som styr och ställer där. Jag är så in i helvete trött på den här mentaliteten som råder i en så stor del av världen där man vill minimera kvinnans ställning. Där män till varje pris ska behandla kvinnor, töser, flickor, tjejer, mammor som lägre stående varelser. Där det är helt ok att könsstympa, misshandla, förbjuda utbildning, bestämma klädsel och så vidare i all oändlighet bara för personen i fråga råkar födas utan kuk.


Till sist undrar jag bara hur många piskrapp man får om man bär shorts eller piratbyxor. Får man fler eller färre rapp då?


Knickerbockers faller utanför rappmallen då dessa brallor bara bärs av män och således är helt tillåtna.


Tillåten byxlängd på män.
Bilden hämtad från
http://www.gcv.org/content/images/GCV-2/baseball/team-photos/2005Knickerbockers.jpg