Den Hemska Tvillingen

Häromdagen skrev jag om Peter Jungerfelts bok Anfäkta och kort om min upplevelse om boken.

Och som jag skrev då så gjorde det fysiskt ont i mig att läsa boken.
Det var faktiskt en plåga men en nyttig och välbehövlig plåga.

Jo, men så här va....Boken är välskriven med ett gott språk och för mig är det en förutsättning för att kunna läsa vilken bok som helst. Utan det goda språket går en bok bort, jag orkar inte. Men Peters bok flyter på och med enkla beskrivningar fastnar jag fort i berättelsen.

Det är angeläget även för den som i likhet med mig inte anser sig ha några problem med alkoholberoende. Men det var inte min egen "uppgörelse" som var det smärtsamma utan det faktum att jag satt där på Nemos sängkant och betraktade hans misär. Såg hans röda ögonvitor efter en alltför hård kväll. Ångesten dallrade i sovrummet bland alkoholångor och misslyckanden. Och vem kan inte känna igen sig i de känslorna, med eller utan sprit, vin och öl?

Det är ärligt och rättframt, utan förskönande omskrivningar. Inga försök att bortförklara eller lägga skuld på någon annan. Men heller inte mesande eller krypande inför sina beteenden. På ett befriande rakt sätt skriver Jungerfelt om sin period från alkoliserad småbarnsfarsa med skilsmässa och heltidsarbete via behandling till tillvaron utan alkohol.

Med humor beskrivs de människor som passerar på hans väg, terapeuterna och hans medpatienter på behandlingshemmet. Men framförallt har han en enastående förmåga att plira på sig själv och med självdistans och humor beskriva sina egna görande och låtanden.

Två delar av boken är för mig extra smärtsamma. Dels är det avsnittet som beskriver uppvaknandet efter en mycket blöt afton som i Nemos fall är helt svart. Upptäckten att Visakortet är borta och ångesten över att det nog försvunnit en försvarlig mängd slantar från kontot. Vilket förstås visar sig vara helt riktigt när han till slut vågar kolla internetkontot. 15 000 spänn har försvunnit in i alkoholdimman. Att det här är ger mig magknip beror förstås på mitt eget förhållande till pengar. Under en lång tid har jag haft det rätt knöligt med ekonomin. En skilsmässa med 5 barn inblandade sätter sina spår. Sen en tid tillbaka har jag det bra på den fronten. Men känslan av att sitta med sitt konto och konstatera att pengarna som blir över sen räkningarna är betalda räcker till en veckas mat...om man snålar...den finns kvar och väcks med Nemos bortsupna pengar.

Den andra delen är just det här med skilsmässan. Jag är själv skild och den skuld och skam man känner inför att utsätta sina barn för det är som en vulkan. Branta uppförsbackar, svavelosande luft omkring och rätt vad det är ett gigantiskt hål där man faller ner, rakt i helveteshetta. Ett lavautbrott för en upp och man vet inte om man hamnar under lavan eller ovanpå.
Att som Nemo dessutom leva ett destruktivt liv när barnen är hos mamma och att kämpa som en dåre för att upprätthålla fasaden av en glad, trygg och mogen farsa när barnen är hos honom...fy fan vilket liv.

Stor sorg känner jag över denna tragik, tristess, detta futtiga liv. Som tur är vänder det, som tur är vet jag att det gick bra. Så gott det är att veta genom Nemos blogg att han har en god och fin relation till sina barn idag.

Så, ska du nu läsa Anfäkta? Så klart att du ska.

Av mig får boken 5 hemska tvillingar.

 
(Vilket borde betyda 10 poäng av 5 möjliga!)