Äntligen

  



Nu har han bestämt sig, sonen, det blir IV ett år hemma hos pappa. Kampen mot klockan blev för tung och i sista ögonblicket bestämde han sig för att kasta in handduken och skjuta skategymnasiet ett år eller så.

Jag har väntat, stöttat och väntat på hans aktiva beslut och nu, idag, efter att ha försovit sig ännu en gång kom det; HAN SKITER I alla nationella prov, inlämningsuppgifter och muntliga framställningar.


Och jag tycker faktiskt att han gör rätt. I och för sig hade han möjligen kunnat kämpa sig till G i kärnämnena, men hur mycket av ämnen hade han då lärt sig? Genom att gå IV ett år får han möjlighet att faktiskt lägga lite kunskaper och vetande bakom de där betygen.


Som ansvarskännande morsa borde jag kanske pressa honom nu när det är så kort tid kvar av hans grundskoleår men jag ser faktiskt inte vitsen med det. Jag är alldeles övertygad om att det för hans del är frågan om NÄR motivationen kommer än OM den kommer. Killen är inte dum men hittar inga drivkrafter nu. Hur reagerar en människa som tycker sig leva i ständiga misslyckanden om han blir utsatt för ytterligare press? Någon som vet?


Kommentarer
Postat av: peterA

Den närmaste reflektion jag tänker på är den gamla tre-musketörs-devisen "Du ska hålla din värja som en fågel. Inte för löst - för då flyger den sin kos. Men inte för hårt - då dör den!"
Och lagom är väl ordet som gäller för dagen och för hårt, oavsett vad det gäller, är väl aldrig bra...
Håller man en mjuk skön gosig skumgummibåll hårt i handen är den ju inte så fräck, men när man snabbt öppnar handen, släpper bollen och ger den luft och space då sprätter den till som om den nyfunna friheten väckt liv i alla små skumgummidelar :)
Däremot vet man sällan vart den tar vägen, men å andra sidan landar den oftast så mjukt så det inte spelar nån roll ;)

2008-05-28 @ 16:56:24
URL: http://www.peterA.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0